Det är extra mycket full rulle just nu och det beror på nytillskottet i familjen – en hundvalp – men i Johanna Ojalas vardag är det oftast något på gång. Jobbet i SVT:s studio är den synliga delen, sedan föreläser hon och frilansar som tränare och idrottskonsult med både elitåkare och fritidsmotionärer som uppdragsgivare.
Hemma kretsar livet kring den tvååriga dottern och det nya huset som hon och sambon Cristian håller på att färdigställa. Tomten de köpt ligger i byn Undersåker, och det första de byggde var en ”lillstuga” på 25 kvadratmeter som hem för familjen medan det framtida boningshuset växer fram.
Just nu är det mycket dörrhandtag och badrumskommoder i huvudet, berättar hon. Men också skidor – förstås. Det är ingen slump att hon bosatt sig med närhet till sjöar, isar, snö och fjäll. Hon är uppvuxen i Ånge med föräldrar som båda är före detta tävlingsåkare på längdskidor. Alla aktiviteter uppmuntrades i familjen och Johanna ägnade sig liksom sin bror och syster åt många olika idrotter. Men skidåkningen engagerade hela familjen.
– Farsan vallade skidor och morsan skötte uppvärmning, träning och matsäcken och allt när vi åkte på tävlingar, säger hon.
På höstarna brukade de ställa en husvagn i Bruksvallarna i Funäsdalen, som kom till flitig användning fram till vårkanten varje år.
– Vi åkte fram och tillbaka med en stor vit hund, tre ungar, och massvis med skidor och packning upp till fjälls på loven, säger Johanna Ojala och skrattar.
– Det var mycket lek på skidor när vi var små. Det glömmer framför allt föräldrar och tränare i dag, att leka. Det ska vara så – ursäkta språket – jävla allvarligt redan från början. Det är skrämmande, och det gynnar inte en framtida elitidrottskarriär att specialisera sig för tidigt. Jag och mina syskon hade verkligen lek i idrotten, och det gjorde också att vi klarade oss ganska bra när vi åkte skidor.
Trots att hon tog sig en bit i elitkarriären så lade Johanna Ojala tävlandet på hyllan strax efter 20. Hon sökte till Gymnastik- och Idrottshögskolan och bestämde sig för att bli tränare. Hon arbetade på skidgymnasium i Torsby och Östersund och blev sedan tränare på seniorelitnivå i Thomas Alsgaards team i Norge. Där tränade hon bland annat den brittiska åkaren Andrew Musgrave som gjorde stora framsteg under hennes coachning (han kom fyra på VM-femmilen i Lahtis i år).
Flera gånger återkommer hon till nyfikenheten som drivkraft i tränaryrket.
– Det är lite av ett detektivarbete att testa någon och komma fram till: vad funkar för dig, vad svarar du på, du och din kropp? Alla individer är olika och det är spännande att hitta anpassningar för var och en.
Detsamma gäller för arbetet som tv-kommentator. Nyfikenhet, kunskap och viljan att utvecklas ligger till grund.
Är det svårt med den dubbla rollen när du har tränat vissa åkare i en tävling du kommenterar i tv?
– Nej, inte egentligen. Jag särskiljer de där två, och lägger upp vårt snack i studion efter vad som är intressant för den svenska tv-tittaren, vem som har pallplats och så vidare. Men vid sidan av gläds man ju med åkarna och framför allt när man får möta dem efter tävlingen.
Att träna en representant för en så liten skidnation som Storbritannien gav mersmak – hon skulle gärna bidra till att försöka öka antalet nationaliteter som slåss om medaljerna eftersom hon tror att det skulle gynna skidsporten. Men Johanna Ojala sökte också jobbet som norsk landslagstränare – det gick i slutändan till en norrman – och Sverige är förstås också intressant. Framtiden är, som det heter, ett oskrivet kort.
Men snart har de ett nytt hus att flytta in i, och hon bor med storslagen natur utanför knuten. Att se fjällen från köksfönstret ger livskvalitet och hon åker gärna skidor i alla dess former när hon är ledig. Eftersom det blir så mycket längdåkning på jobbet går hon gärna på tur, ”planlöst” i skogen utan att följa de preparerade spåren, när hon ska koppla av hemma.
– Tidigare var det mer ”träna, träna, träna, bli bra, utvecklas” när jag åkte. Men ju mer tid som går sedan jag slutade med elitåkningen, desto mer handlar upplevelsen om att ta sig ut i terrängen och landskapet. Jag söker andra saker än spåråkandet. (TT)