LYSSNA: Har du ett Spotifykonto kan du höra fem av Jens Norbergs favoritstycken i spelaren till höger. (Läser du i mobilen ligger den längst ner.)
– Det var sista terminen på högstadiet i Knivsta och alla ville få bra slutbetyg, sluta och komma vidare. På musiklektionerna hade vi klassisk musik. Lektionerna gick ut på att läraren spelade upp de klassiska verken och sedan skulle man försöka komma ihåg vad det var. Det spred sig ganska snabbt att om man bara klarade det skulle man få en femma i musik. Så det satsade vi på. Man fick gå till biblioteket i Knivsta, låna en kassett och sätta sig i lyssningsrummet med en stereo. Men vi ville inte sitta på bibblan hela dagarna, så vi smugglade in en bandspelare till lyssningsrummet och tjuvkopierade bandet. Det var väl inte fusk av oss, det var nog mest ambitiöst. Men jag kände det som att vi fuskade, säger Jens Norberg.
Då fångades Jens av den klassiska musikens värld. Innan var hiphop favoritgenren, men nu fick nya skivor ta plats på hyllan i pojkrummet. Skolarbetet fick stryka på foten när musikintresset växte. När Jens gick i gymnasiet på Celsiusskolan var tyskalektionerna hans favoriter. Läraren delade Jens intresse, och stora delar av lektionerna spelade han olika verk för klassen. Efter lektionerna pratade Jens och tyskaläraren i timmar. Läraren ville att han skulle lära sig spela valthorn så att han kunde vara med i skolorkestern som han drev. Jens brinnande intresse gjorde att han lärde sig snabbt, och så småningom var han med i fem olika orkestrar.
– Många som spelar har gjort det sedan de var små, men jag rivstartade. Det är intresset och motivationen det handlar om. Får man det lite senare gör det inget. Man kommer igen. Kanske inte om man spelar fiol och vill bli virtuos, men annars går det. Det är intressant vad man kan göra när man blir biten av någonting. Då är kapaciteten obegränsad.
Efter gymnasiet läste han musikvetenskap i väntan på värnplikten. Den gjorde han 1996 som musiksoldat i Arméns Musikkår. Under dessa tio månader fick han både gå den militära grundutbildningen och resa runt och spela på olika högtider. En resa bar av till svenskbygderna i USA när det var 150 år sedan emigrationen, och en annan till Stockholms slott när kungen fyllde 50 år. Efter lumpen fortsatte Jens att satsa på musiken, men ju seriösare det blev, desto mer började han förstå att detta inte var hans framtid.
– Jag tappade lite av grunden till det hela: fascinationen för musiken. Jag lyssnade mindre på musik. Jag tänkte att det skulle vara kul att fortsätta i musikbranschen, men inte som musiker. Dessutom var jag inte en tävlingsmänniska. Det var jättehärligt att spela, men jag gillade inte alla tävlingsmoment som man hela tiden måste gå igenom i form av provspelningar. Så jag hittade på andra saker istället.
Jens gick flera folkhögskolor i fotografi, men kom inte riktigt vidare som fotograf. Sedan utbildade han sig till kommunikatör. Hur slutar det här? Jo, efter några år av ströjobb i Göteborg och Stjärnsund bestämde sig Jens och hans sambo Karin för att ta tag i karriären på riktigt. De flyttade till Uppsala och Jens fick snart en tjänst som informationsassistent på Statens Veterinärmedicinska Anstalt, SVA, och senare fast jobb i biljettkassan på Uppsala Konsert & Kongress som snart skulle öppna. I januari 2011 började han på sitt drömjobb som orkesterassistent för Uppsala Kammarorkester på grannorganisationen Musik i Uppland. Där gör han allt från att ringa musiker till att ta fram notställ. Han jobbar även med marknadsföring på organisationen.
– Jobbet passade mig som handen i handsken. Jag får vara med när det händer, men jag behöver inte spela själv.
Jens visar dottern Matildas uppdukade matbord i miniatyr med tallrikar i plast och en tårta av trä. Nu i semestertider blir det många middagar här.
– Jag känner mig vuxen först nu. Jag har alltid mognat sent och inte vetat vad jag velat göra. Hade jag varit mognare hade jag haft en bättre strategi. Men det har visat sig med åren att allt som jag har gjort, även om det för stunden bara var roligt, har givit mig relevanta erfarenheter.