I augusti förra året flög Kristina Kjellberg till Astoria, som är en liten stad i Oregon i nordvästra USA, för ett år som utbytesstudent. Hon vet inte riktigt varför det blev just USA. Kanske var det för att hon sett så mycket om hur det är i landet från alla filmer och tv-serier. Hon ville se hur det faktiskt är att gå i en amerikansk skola. Kristina bodde i en liten stad som ligger i nordöstra USA. Där bodde hon hos en värdfamilj och gick på Astoria High School. Hon blev placerad i ”junior class”, vilket betydde att hon fick gå med ett år yngre elever. Rektorn kunde inte låta henne gå i examensklassen eftersom amerikanska skolor går efter ett annat skolsystem än svenska.
– Skolan var jättelätt. Jag jobbar hårt här på Rosendalsgymnasiet. Här är det svårt att nå det högsta betyget. Där pluggade jag inte mycket och fick ändå A i allt. Det gav lite perspektiv. I Astoria hade de inte fått samma drillning.
Att ta körkort där var också lätt. Dels för att bilarna har automatlåda, och dels för att de inte var strikta på uppkörningen.
– Jag räknade efter, och jag bröt mot olika trafikregler kanske fem gånger på tio minuter. Men det var inga farliga saker. Läraren sade att jag hade ”squeaked by” – slunkit igenom – och blivit godkänd.
Skolmaten var ingen höjdare. Där serverades chicken nuggets som smakade kartong. För det mesta hade Kristina med sig mackor med sylt och jordnötssmör.
– Jag åt peanut butter jelly sandwiches och drack läsk. Det var så de gjorde. Jag är tacksam över att jag körde många sporter, för annars hade det inte slutat bra, säger hon och skrattar.
Kristina tränade varje dag efter skolan. Det blev tre olika säsonger: fotboll, friidrott och simning.
– Sporterna tyckte jag var oerhört bra. Jag hade spelat fotboll förut, men hade inte hållit på med simning och friidrott, där jag vann priser. Jag hade ingen aning om att jag kunde simma fort och löpa häck. Det var coolt. Här i Sverige måste man ju satsa från att man är typ fem år och sedan köra på tills man är på elitnivå. Där kunde man bara hoppa med och göra sitt bästa, och det kunde ändå gå ganska bra.
Kristina ville spela amerikansk fotboll också, men det fanns inget damlag. Skolan hade som policy att man som tjej skulle få spela, men hon trodde inte att det var en bra idé att spela med killarna som var mycket större än hon. Däremot gick hon på tyngdlyftning.
– Första dagen på den lektionen var det en kille som vände som om, kollade på mig och sade: ”weight training? You? Really?” Men jag går ju på Friskis här i Uppsala, så det var inget konstigt för mig. Han fattade nog senare att jag var mer seriös än han trodde.
Det bästa sättet att lära känna folk i Astoria var att sporta efter skolan. I alla fall för Kristina.
– Jag visste redan från början att det skulle ta lite tid för mig att lära känna folk, för det är sån jag är. Det kanske inte är en jättebra egenskap när man åker i väg helt ensam. Första halvåret hade jag kompisar, men jag umgicks inte så mycket med några utanför skolan och sporterna. På våren hade jag tagit körkort och kunde hälsa på folk mer. Det kom med tiden att jag kom närmare folk. Jag insåg inte riktigt förrän precis i slutet att jag hade så nära vänner, och att jag faktiskt betydde något för folk där.
I slutet av vårterminen deltog hon i ”Astoria Scandinavian Midsummer Festival”. En stor del av Astorias befolkning härstammar från Skandinavien. Kristina representerade Sverige.
Innan festivalen turnerade hon runt och höll ett tal om Sverige, i folkdräkt. Hon har blivit mycket bättre på att prata inför folk nu.
– Jag har insett att jag kan mer än jag trodde förut. Jag har blivit mognare och bättre på att klara mig själv.