– Under mina 30 år i politiken växte Sverige och välfärden. Jag var delaktig i detta på något sätt, men jag vill inte framhålla några personliga aspekter. Det är alltid lagarbete som leder till resultat, säger Kjell-Olof Feldt.
Han har onekligen lämnat avtryck i svensk politik. Bland mycket annat var han socialdemokratisk finansminister i både Olof Palmes och Ingvar Carlssons regeringar, och en av huvudarkitekterna bakom “tredje vägens politik" som innebar liberalisering av den ekonomiska politiken. Däribland avreglering av kreditmarknaden under den så kallade novemberrevolutionen 1985.
Reformerna, som han än i dag försvarar, ledde till en måttlös kreditgivning till fastighetsmarknaden som utlöste finanskrisen 1992. Liksom till anklagelser – huvudsakligen från högern – om “kasinoekonomi".
Han attackerades även inifrån. I Rosornas krig, Socialdemokraternas segdragna konflikt mellan Feldt och LO om finanspolitiken, beskylldes han för att inte vara en riktig sosse. Hur mycket sosse är han?
– Det ligger i betraktarens öga. Mina 55 år som partimedlem har inte inneburit att jag har hyllat den socialdemokratiska politiken i alla hänseenden. Jag är en person som alltid granskar andras argument. Jag har en oppositionell ådra och avskyr ja-sägares meningslösa pladder.
Att han skulle hamna i toppolitikens hetluft var långt ifrån givet för ynglingen från en arbetarfamilj i sågverkssamhället Holmsund vid Norra Kvarken. Snarare var allt upplagt för ett jobb i hamnen – i hans far och morfars fotspår.
– Jag levde i en svår miljö. Familjen var fattig och delvis olycklig. Jag var ganska ensam och hade bara ett par vänner. Dessutom flyttade vi mellan olika ställen så jag fick inga rötter någonstans.
Lyckligtvis hade han läshuvud och, liksom modern, ambitioner. Han skulle läsa för att bli “något annat än kroppsarbetare".
– Mor bar upp min barndom och en del av min ungdom. Hon betydde oerhört mycket för att jag tog mig fram i livet genom studier.
Nu har 26 år flytt sedan Kjell-Olof Feldt lämnade rikspolitiken. Förvisso märker han under de dagliga promenaderna med sina två hundar, av rasen västgötaspets, hur kroppen stretar emot vid uppförsbackar och höga åsar. Men han verkar vara bra envis.
– Jag blir andfådd, men jag ger mig fan på att gå upp!
Samtidigt som kroppen åldras är hjärnan i gott skick. Han läser både tidskrifter och böcker och skriver egna. Hans åttonde bok, "Vägen ut. En loggbok om alkoholism och medberoende", som är skriven tillsammans med hustrun Birgitta von Otter, kommer ut i augusti. Den handlar om den resa Kjell-Olof Feldt har gjort för att ta kontrollen över alkoholen efter många års hårt drickande. Att kunna umgås med vin och sprit måttligt och förnuftigt.
Skriva är något han försöker göra varje dag.
– Min hjärna är fortfarande ung. Jag bär med mig en intellektuell nyfikenhet. Det bereder alltid en viss glädje att förstå något jag inte förstått eller bemästra något jag inte kunnat. Skrivandet är viktigt för mitt liv och det liv jag har kvar. Att formulera ord till meningar som betyder något och kan läsas gör mig lycklig.
Som 85-åring är han medveten om att “horisonten närmar sig", som han uttrycker det.
– Jag hoppas att mina närmaste tycker att jag varit uthärdlig att leva med. Svenska folket får tycka vad de vill om mig. Jag har inte byggt något mausoleum över mig själv. (TT)