Jag kom att tänka på det, när jag skrev rubriken. Hur många kan säga att de är nöjda?
Men Gunilla Svennbäck kan det, och när man hör henne berätta om sitt liv, så kan man förstå varför.
Hon är Uppsalabo sedan begynnelsen.
– Jag är uppväxt i Botaniska trädgården, för mina föräldrar arbetade båda två vid det som hette institutionen för fysiologisk botanik och vi bodde i institutionens hus i gamla delen av trädgården. Mamma bodde kvar där till 1983.
Hon tog studenten vid Högre allmänna läroverket 1960.
– Och efter studenten emigrerade jag till Amerika. Det hette ”Amerika” på den tiden och inte USA och man måste emigrera för att få uppehållstillstånd. Hela familjen stod på balkongen och såg när jag flög i väg, i propellerplan. Tre mellanlandningar krävdes för att ta oss till Idlewild. Där möttes jag av familjen jag skulle vara barnflicka hos. Då var det ovanligt och hette barnflicka, nu är det vanligt och heter au pair, berättar hon.
– Det var då min äventyrlighet började, konstaterar hon.
Men hemlängtan blev snart för stor och hon tog julbåten, m/s Kungsholm hem.
– Det var Kungsholms värsta resa, sade de. 51 sekundmeter i byarna och resan tog tio dygn i stället för det vanliga åtta.
Hennes pappa sade då att hon borde bli småskollärare. För då skulle hon få vara ledig hela sommaren och få tid att spela och sjunga. Musiken var då hennes stora intresse.
– Ja, jag tog faktiskt kantorsexamen. Men nu spelar jag nästan aldrig, säger hon men tillägger att hon nog skall försöka sig på några julvisor i jul.
Hon fick ett vikariat i Lövstabruk för att pröva på jobbet.
– Det var häftigt att komma mer eller mindre direkt från New York till Lövstabruk, minns hon.
Hon sökte sedan småskoleseminariet, som det då hette, och kom in.
– Man fick en bred utbildning, i textilslöjd och trädgårdsskötsel och allt möjligt. Och den bibliska historien har jag ständigt nytta av när jag löser korsord, säger Gunilla Svennbäck.
– Och på den vägen är det. Sedan dess har skolan varit mitt liv.
Men inte hela livet, för samma år som hon tog sin examen, 1963, åkte hon och Per-Urban på förlovningsresa, till Jugoslavien genom Östtyskland, den första av många resor tillsammans.
– Och på hösten köpte vi huset i Vilan, där vi sedan bodde i 42 år. Men att flytta ihop innan vi var gifta, det var inte att tänka på. Så min bror fick flytta ihop med Per-Urban tills vidare!
Boendefrågan fick sin lösning när de gifte sig i Gräsö kyrka året därpå.
Hon arbetade sedan på olika skolor i Uppsala.
– Många år var jag på Kvarngärdesskolan, där jag trivdes väldigt bra. De sista 15 åren var jag rektor i Storvreta, men jag hade haft en del vikariat som skolledare dessförinnan, säger hon.
Men resandet fortsatte.
– Vi lägger alla eventuella pengar på resor. Senaste stora resan var till Antarktis i februari i år. Det är ju deras sommar, så det var betydligt mildare än vad det har varit här den senaste tiden.
Vi lärde oss väldigt mycket. Det var föreläsningar av olika experter på resan ner från södra Argentina ner till Antarktis och på kvällarna var det genomgångar av nästa dags program, berättar Gunilla Svennbäck.
Men äventyren har företagits på närmare håll också. När barnen var små seglade familjen mycket, till Höga kusten och till Finland, bland annat.
– När vi sålde huset i Vilan svarade vi på en annons där man sökte ”ett stadgat par”, som skulle ta hand om en fastighet i Saint Tropez. Det var första gången Per-Urban var på en anställningsintervju!
De fick jobbet men först fick de hysa in alla grejer lite här och där, i lagerlokaler och i sommarstugan på Gräsö.
– Så från september 2005 till juni 2006 bodde vi i Saint Tropez. Där hände allt, råttinvasion, takläckage, stopp i avloppet och elavbrott – och allt, kontakter med hantverkare och så, skulle ju skötas på franska! minns hon förtjust och visar på vackra böcker med sina bilder där nerifrån.
Vi konstaterar snabbt att allt inte får plats i en sådan här intervju, som jordenruntresan med tre goda vänner.
Så det kommer inte som en överraskning att hon tagit som motto det hennes far ofta sade:
Ta vara på livet!