Det är lätt att bli matt av Edward af Silléns produktionstakt. För närvarande har han 3–4 premiärer plus ett filmmanus i pipeline, och långtgående planer på att regissera sin första långfilm nästa år. Samtidigt har han varit pennan bakom manusen till många av de stora svenska publikevenemangen, med Eurovision Song Contest med Petra Mede och Måns Zelmerlöw som juvelen i kronan.
Vid 26 skrev han sitt första Mellomanus åt en då nästan okänd Mede, som roade och retade med en kaxig stil och råa roastningar av artisterna i greenroom. Där och då återföddes den gamla töntiga schlagerfestivalen i ny skrud, som ett veritabelt nöjespalats i den årliga tv-tablån.
Och den unge af Sillén hade hittat en ny karriär. Den första, som skådespelare, drunknade i scenskräcken. Det hindrade honom från att vara så överlycklig som han borde ha varit, när han stod på Lorensbergsteaterns scen i pjäsen ”Geten”. Det var hans drömmars mål att inta en stor scen med motspelare som Suzanne Reuter och Michael Nyqvist – men så kändes det inte alls.
– Jag mådde dåligt att vara i centrum på det sättet. Stressad av att vara uttittad, och av tävlingsaspekten av teater. För innan man slår igenom är det ju en tävling; är du bättre än de andra, kan du få rollen?
Det var så han började satsa på skrivandet och regin i stället. Han fick författa en text åt Sissela Kyle till ”Rea” på Hamburger Börs, och glömmer aldrig känslan vid sitt första publikskratt.
– Jag gick till Börsen i slips – folk trodde att jag var personal för jag hade klätt upp mig lite för mycket – och stod längst bak och lyssnade andlöst. Så kom numret som jag hade varit med och gjort, och folk började skratta. Värmen som spred sig i kroppen då! Den kicken är fortfarande oslagbar.
De tidiga framgångarna till trots, har han jobbat hårt för att komma dit han vill. Och trots att ingen i hans närhet sysslade med scenkonst handlade drömmarna tidigt om scenen. Han spelade i Vår teater från åttaårsåldern, och efter att hans mamma sytt en liten ridå till pojkrummet fick föräldrarna agera publik inför oändliga, hemsnickrade revyer.
Och det gjorde de så gärna. Edward beskriver sin familj som en tajt och färgstark trio, med en amerikansk mamma, en pappa från Blackeberg, och han själv adopterad från Brasilien. Det skrattades mycket hemma i parhuset i Bromma, och även om föräldrarna nog hade tänkt sig att sonen skulle gå i deras akademikerfotspår, så stöttade de honom helhjärtat i hans drömmar.
Och så fanns där en fantastisk farmor, som brann för teater och tog med sitt älskade barnbarn på någon form av underhållning varje vecka. Farmor hann uppleva början på hans framgångar, och det är han glad för. Föräldrarna kommer fortfarande troget och ser allt han gör.
– Om det så är en konsert inne på Pride park, som jag gjorde för några år sedan. Där stod mina föräldrar inne i paraden och hade köpt varsitt pridepass, för att se showen.
– Jag tänker ganska ofta på det, hur lyckligt lottad jag måste vara, som har ett supportsystem hemifrån som lyfter mig när det har varit tufft, när man inte har någon inkomst och när ingen tycker om det man gör. Och som kramar mig när det går bra.
Underhållning har han alltid älskat, som förutom de lyckogörande skratten också ger möjligheter att lyfta och normalisera ämnen han brinner för. Ett exempel är regnbågsfamiljen, som står i fokus i familjekomedin ”En underbar jävla jul” som han skrev med kompisen och kollegan Daniel Réhn.
De tidiga åren som underhållningsknarkare lärde honom hur en slipsten ska dras, och när han började skriva och regissera för andra skådespelare och artister lyckades han så bra tidigt att han brottades med ålderskomplex. Han kände sig ofta för ung och avslöjade ogärna sin ålder. Edward minns en stor artist som han tyckte sig ha byggt upp ett bra samarbete med som 20-årig regissör.
– Så, i en turnébuss, råkade hon få veta hur gammal jag var, och jag bara såg hur respekten försvann. Det var som att jag hade min ålder emot mig.
Av det skälet har han inget emot att år läggs till år, och han känner sig äntligen bekväm med siffran i födelsebeviset.
– För mig känns det rimligt att jag är 35, det borde jag ha varit tidigare. Jag välkomnar den här åldern med stora famnen. (TT)