Fast ursprungligen handlade det inte om fåfänga utan anläggandet skedde av rent praktiska skäl. Magnus är en extremt allmänbildad person, entusiastisk och humoristisk, och talar om nattfjärilar och Runeberg med samma engagemang som när han berättar om den expansiva utvecklingen i Norduppland.
– Jag är i många stycken en konservativ människa, säger han själv, och berättar att han tycker om ordning och reda, och anser att man ska iaktta decorum (hålla sig inom ramen för det passande). Det innebär bland annat att alltid skicka tackkort, exemplifierar han.
– Och jag kan inte tänka mig att ersätta papperstidningen med en padda eller dator, tillägger han och fortsätter:
– Då går det så dåligt att slå in fiskrens.
Men åter till mustaschen. Den såg dagens ljus för länge sedan, när han pluggade i Uppsala, arbetade extra på Gillet och ville skilja sig lite från mängden.
– På Gillet jobbade två andra killar som också hade råttfärgat hår och glasögon, säger Magnus som håller sin mustach i trim genom att blåsa igenom den ibland.
Inget sockervatten där, alltså. Men vax då?
– Möjligen om jag går på amaranterbal, skrattar han och serverar kaffe i lövtunna koppar med gulddekor.
När vi avhandlat mustaschen berättar han om sin bakgrund: född i Gävle och kom till Uppsala som tolvåring sedan pappa fått tjänst på Fo-staben. Familjen bodde på Bellmansgatan och Magnus gick i Gränbyskolan, som han åter har kontakt med genom engagemanget i föreningen Ljusare Framtid som nattvandrar och hjälper ungdomar med läxorna. I större delen av sitt liv har Magnus varit föreningsengagerad. Efter tiden som elevrådsordförande kom han in på Secospåret: att häva klubban och sitta ordförande är han van vid sedan tidiga tonår.
– Min far, farfar och farfarsfar var likadana. Jag lutar åt att det måste vara genetiskt.
Större delen av 1970-talet ägnade han sig åt hotellbranschen i bland annat Berlin och Kuwait City. Åter i Uppsala sökte han till civilekonomlinjen; Magnus har alltid varit intresserad av främmande språk och hade nu siktet inställt på ryska.
– Tolkskolan hade inte förstånd att ta in mig, och jag visste dessutom att det var ganska utsiktslöst för militärbarn att få visum till Sovjet. Tanken på att plugga i Sovjet inte så tilltalande. Jag var ju van vid
femstjärniga hotell, och jag kände till standarden på sovjetiska studentboenden, säger Magnus som i stället lärde sig ryska på civilekonomlinjen. Det var då han upptäckte att modernismen inte slagit igenom i rysk litteratur, att Pusjkins tradition förvaltades och att förnyelsen skedde inom ramen för den klassiska ryska formen.
– Hemma läste vi annars Runeberg – mamma var från Karelen – klassikerna, Bibeln och dagstidningen.
Efter sin examen översatte han böcker åt Timbro, bland annat Huntingtons Clash of civilisation.
– Det var stimulerande att vara med i kretsen kring en tankesmedja, med alla nya ideér och tankar som hela tiden kom. Jag kan sakna det där ibland. Svensk politik är inte så vidsynt som vi vill tro, och det är viktigt med kontakter. 1997, för 20 år sedan, började han vid Uppsvenska handelskammaren som sedan 2006 gått samman med Stockholms handelskammare..
– Jag är den snart ende som varit med så länge, och om jag får göra en filosofisk reflektion så kanske det är bra för individen att jobba bara tre-fyra år på samma ställe, men inte så bra för samhället, speciellt när det handlar om statligt/kommunalt anställda. Jag ser en risk i att kommunerna och de stora organisationerna inte har med sig sin historia, säger Magnus och berättar att han är den sista på sin arbetsplats som arkiverar papper i pärmar.
– Så när datorernas elektromagnetiska pulsar går ner, vad händer då på Handelskammaren, undrar han retoriskt och svarar själv triumferande:
– Jo, då kommer man att ropa efter gamle Åkerman!
Stolt berättar han att Handelskammaren, som fyller 115 år i år, "bland många andra fördelar" har ett av världens tre högst rankade skiljedomsinstitut.
– Och Handelskammarens funktioner är fortfarande desamma: att påverka politik i företagsvänlig riktning och skapa nätverk, säger Magnus som också har varma känslor för Heimdal, inte bara för att han blivit preses där.
– Det är Sveriges äldsta politiska organ, obrutet och under samma namn, som bedrivit folkbildning bland studenter i 126 år. Heimdal har utbildat flera dussin politiska chefredaktörer, och jag uppskattar mycket att träffa unga människor där. Det är intressant att veta hur de tänker och reflekterar. Ibland kommer överraskande välbetänkta svar.
I ett kvarts sekel har Magnus varit fängslad av fjärilar. När han jobbade i Kuwait observerade han en dag blåvingar och tistelfjärilar i öknen.
– Jag nämnde det för en vän som är fjärilssamlare, och han skickade ner håv och fångstburk. När jag kom hem började vi kolla nattfångster tillsammans. Det har vi gjort i 25 år nu, säger Magnus och talar lyriskt om fjärilarnas estetik, om förvandlingen ägg/larv/puppa/fjäril och om nattflyns beroende av alm – och faran med gatubelysning:
– De lockas till ljuset i stället för att vara nyttiga och göra sitt jobb.