Att åldringar halkar på osandade trottoarer och bryter lårbenshalsen har vi hört talas om flera gånger, men att en 60-åring bryter underbenet, båda benen där, under ishockeyträning är mer ovanligt.
Men så är Lars Viktorsson inte heller som alla andra.
Han går nu utan kryckor, för läkprocessen går bra. Och han räknar med att återuppta ishockeyträningen igen efter födelsedagen.
– Men man märker att man inte är 25 år längre, säger han när han tar emot i huset på Kungsgärdet.
Han får till synes omotiverat resa sig upp emellanåt under samtalets gång, för att inte benet skall ”stelna till”, som han uttrycker det.
Ishockey är ett näst intill livslångt intresse för Lars Viktorsson.
– Jag började spela i Högdalen och spelade senare i ett av Djurgårdens pojklag innan jag kom till Hammarbys pojklag, säger han.
Han avslöjar därigenom att han är född i Stockholm och sedan uppväxt på Söder, där han gick i anrika Sofia skola. Därefter flyttade han till Bandhagen där han tog studenten på samhällsvetenskaplig linje.
Därefter följde en period med växelbruk mellan jobb i Göteborg under höstterminen, militärtjänstgöring under våren, studier nästa hösttermin följt av militärtjänstgöring ett år.
– Sedan blev jag klubbmästare på Stockholms nation med misslyckade nationalekonomiska studier som följd.
Han berättar att han så småningom fick en halvtidstjänst som intendent på Svettis.
– Det var bra, för jag kunde plugga på heltid, för jobbet kunde jag ju sköta när jag inte pluggade.
Vid sidan av studierna hade han olika uppdrag och extrajobb. Han satt i kårstyrelsen och han jobbade på Stadshotellet.
– Jag började i receptionen, men det var sämre betalt än att servera, så jag blev servitör.
Alla dessa sysselsättningar hindrade honom inte från att spela ishockey i Sirius.
– Det visade sig vara en väldigt bra kombination med idrott och akademiska studier. Jag tror att fler skulle kunna studera och tävla, också på elitnivå. Samtidigt är det viktigt att framhålla att jag själv inte var så vidare framgångsrik – som hockeyspelare, säger han blygsamt.
Så småningom började arbetslivet och han hade ett antal tjänster som ekonomichef på företag i och utanför Uppsala.
Under en treårsperiod 1986–1989 arbetade han som sådan på CA Östbergs i Avesta samtidigt som hans sambo Meta gick AT-tjänstgöring där. Under denna tid återupptog han ishockeyspelandet, nu och senare i Uppsala som veteran.
Hos Östbergs tillverkades radialfläktar, berättar han och gör fruktlösa försök att få mig att förstå skillnaden mellan axial- och radialfläktar.
Efter ett antal år och anställningar i Stockholm tyckte han till slut att pendlandet blev för jobbigt och blev i stället förvaltningschef i Stiftelsen Norrlandsgårdarna här i Uppsala.
– Där har vi under åren 2003–2009 renoverat alla fastigheter på Studentvägen. Sedan var jag representant för beställaren vid bygget av de nya studentfastigheterna i Ekonomikumparken. Det var ett bygge på över 300 miljoner kronor. Det är fem studentnationer och deras bostadsstiftelser som är ägare, berättar han.
Han är inte helt negativ till att synas offentligt, vilket hans deltagande i matlagningsprogrammet Halv åtta hos mig och en hel del av Juvenalordens offentliga föreställningar, både på och bakom scenen, vittnar om. Dessutom var han statist i Stadsteaterns publiksuccé von Sydowmordens gåta, där enligt ett lokal-tv-inslag ”en stor del av Uppsalas intellektuella elit” medverkade som statister.
Och så Lars Viktorsson, då.