Agneta växte upp i Österbybruk, där hennes pappa var arborrare på Fagerstaverken. Hennes mamma, som fyllde 87 i våras, jobbade som köksbiträde och vårdbiträde när Agneta och hennes syster blivit större.
– Hon kommer från en mycket fattig familj och började jobba när hon var 13. Det är underbart att prata med henne, man får mycket med sig. Pappa dog alldeles för tidigt i en hjärtattack, säger Agneta och berättar om fadern som spelade vattenpolo för Österby simsällskap, i ständig kamp mot storebror Uppsala SS, minns Agneta som själv lärde sig simma tidigt. Om vintrarna åkte hon skidor och blev bland annat distriktsmästare. Sedan kom handboll och fotboll in i hennes liv, och hon gjorde sig känd som tuff, stark center, fruktad och vass målskytt.
– Senare i livet engagerade jag mig i barnens sportande. Det blev ett mångårigt engagemang, ett sätt att betala tillbaka allt jag själv fått via idrotten, säger Agneta som ser en ny uppgift för folkrörelserna: integration.
– Vi har tagit emot oerhört många nyanlända, och det är viktigt att mottagandet blir bra. Det är nu folkbildningen och idrottsrörelsen kommer in.
Speciellt glad är hon över att regeringen avsatt extra medel till idrottsrörelsen för att ta hand om nyanlända.
– Det är ett smart integrationsprojekt som kan leda långt, säger Agneta som alltid tar med sig en trunk fotbollströjor och bollar som hon skänker till behövande när hon är på utrikesuppdrag i till exempel afrikanska länder.
Hon drömde om att bli barnsjuksköterska, gick gymnasiets vårdlinje, sommarjobbade på ålderdomshemmet i Österby, och fortsatte sedan på Akademiska. Efter barnskötarutbildning arbetade hon vid Källparkens förskola. Sin teaterådra fick hon utlopp för i revysällskapet Vaksala ord, vars medlemmar hon fortfarande har kontakt med, liksom barn- och ungdomsvänner.
– Att inte bara träffa politiker utan ha kontakt med gamla vänner har gett mig självdistans och är en stor styrka, säger Agneta som nu började engagera sig i Kommunalarbetareförbundet.
– Du som törs prata och alltid tycker något, du kan väl bli arbetsplatsombud, sade kollegerna.
Hon blev sedan alltmer fackligt och politiskt engagerad. I sina kommunala uppdrag har hon konsekvent sökt jobben från ett jämställdhetsperspektiv, och valt annat än ”kvinnliga”, mjuka nämnder: tekniska nämnden, fastighetsnämnden, styrelsen för UL och Gamla Uppsalabuss.
Fortfarande minns hon när statsministern ringde och föreslog tid för ett samtal (om biträdande partisekreterarjobbet, skulle det visa sig). Hon sa som det var, att hon hade ett annat möte då.
– Då sa Göran Persson: ”När statsministern vill träffa en brukar man försöka komma”.
När vi skrattat färdigt berättar hon sedan om mötet på Rosenbad, dit hon kom med foten i ortopedisk stövel.
– Hälsenan hade pajat när jag spelade fotboll –föräldrar mot barn. Jag var uppe i topp och skulle just ”måla”, när hälsenan small så det hördes över hela planen.
Hon blev riksdagsledamot 2002.
– Att vara folkvald till Sveriges finaste uppdrag är jag stolt, glad och tacksam över. Det har varit fantastiska år som rusat iväg
Efter att ha tillfrisknat från sin cancer uppskattar Agneta livet mer än någonsin:
– Jag har inte mycket fritid men gör mitt bästa för att leva i nuet och njuta av mitt första barnbarn.