– Som statssekreterare är jag en slags politisk tjänsteman. Det passar mig perfekt, säger Irene Wennemo när vi ses i Arbetsmarknadsdepartementets mycket lugna lokaler en onsdagsmorgon i början av mars.
Men enligt Irene Wennemo, statssekreterare hos arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, är det lugnt bara på ytan.
Ett av de stora uppdrag hon jobbar med just nu är på EU-nivå och handlar om utstationering av arbetskraft.
– Det måste jag ha fått för mina synder. Det är löjligt komplicerat.
Samtidigt är frågan viktig, förklarar hon. Den bygger på den tidigare Laval-domen som innebar ett kryphål för utomstående länder att sälja tjänster i Sverige, främst inom byggsektorn, utan att ha svenska kollektivavtal med allt vad det innebär med lönevillkor, lagar, regler och förordningar.
Arbetsmarknadsfrågor har länge varit Irene Wennemos område. I tretton år jobbade hon på LO, varav de sista åtta som chef för organisationens arbetslivsenhet.
Under tiden var hon även en flitig debatt- och ledarskribent för diverse tidningar. Hon beskrivs som en strateg som klarar av att hålla huvudet kallt, även när det råder totalt delade meningar.
Själv beskriver hon sig som en hyggligt analytisk men också kreativ person.
– Det är en bra kombo. Är man kreativ kan det leda till en massa hugskott som aldrig blir något. Är man bara analytisk är det lätt att såga sönder alla andras idéer utan att själv bidra med några.
Samtidigt vet hon med sig att hon kan framstå som påstridig och mer kategorisk än vad hon i själva verket är.
– Jag har också behov av att bubbla ned mig i min värld. Men jag har ett ganska gott humör och är inte depressivt lagd. Det är nog mina norska gener, haha
Att hon skulle bli tillfrågad om att bli statssekreterare var hon inte alls beredd på, men rollen passar perfekt. Framför allt är det dubbelheten – å ena sidan tjänsteman å andra politiker – som hon gillar.
– Och jag slipper allt det som hänger ihop med att vara en riktig politiker som är vald för sitt uppdrag. Då måste man vara väldigt hårdhudad. Det finns mycket fulspel, framför allt inom partierna, där man tvingas slåss om positioner. Nej, det är inte jag.
– Det enda jag kan sakna är utrymmet att få kommentera det politiska läget i radio och tidningar. När budgeten föll bubblade jag av att få tycka till, men man kan inte få allt. Å andra sidan är jag ju heller inte här för evigt.
Frågor som rör jobbet ventilerar hon i stället på hemmaplan med sambon Amelie von Zweigbergk som själv har varit statssekreterare åt Jan Björklund.
Får du fortfarande reaktioner på att du lever ihop med en kvinna?
– Nej, nu är det mest folkpartiskämt. Det låter löjligt, men även för mig var det mest ofattbara att bli ihop med en folkpartist. Partipolitiken är så polariserad och man försöker måla upp skillnaderna som så mycket större. Men vi tycker lika om så många saker. Oftast är vi mest kritiska mot våra egna partier. ↔(TT)