Dagens jubilar har kallats ”Spindelmannen”. Inte för att han har överjordiska förmågor – även om det kan förefalla så när man läser faktarutan. Förklaringen är att Wilhelm Engström startade och ledde ett EU-finansierat projekt om konstgjord framställning av ett material med liknande egenskaper som den tråd spindlar utsöndrar när de ”väver” sina nät.
Forskningen syftade till att framställa nya och patientvänligare implantat – till exempel ledband och korsband.
Detta forskningsområde har spindelprofessorn nu lämnat. Sverige har här hamnat ohjälpligt på efterkälken, säger han. Länder med större ekonomiska forskningsmuskler har tagit över.
I dag är det den överordnade styrningen av tillväxtrelaterade gener han ägnar sin forskning. Det handlar bland annat om folsyra och livstil förstår vi. Han förklarar:
– Tidigare trodde man att all information satt i arvsmassan och dess alfabet. I dag vet vi att man kan modifiera arvsmassans användning genom att koppla på små molekyler utan att ändra den alfabetiska ordningen. Vår hypotes är att man kan lära sig att styra användningen av våra ”livsstilsgener” för att minska flera av de stora folksjukdomarna.
Vi ses över en salladstallrik på en av Uppsalas lunchrestauranger. Han kommer bilburen. Ända sedan han utnämdes till professor vid SLU 1990 har han pendlat till jobbet från hemmet i Lännersta söder om Stockholm.
Det betyder inte att han inte gillar Uppsala. Tvärtom.
– Uppsala är fantastiskt. Här umgås man över fakultetsgränserna vilket inte sker i Stockholm. I Uppsala bildades landets första vetenskapsakademi – Kungliga Vetenskapssocieteten – år 1710. De diskussioner som förs på deras fredagssammankomster hör till de mest uppiggande jag upplevt i Sverige.
Men det är i Stockholm han är rotad. Där är han född och uppvuxen och där har han utbildat sig – efter studenten först på Handelshögskolan. Vilket inte var vad hans pappa Arne, som då var professor på Karolinska institutet (KI), hade hoppats på. (Arne Engström blev senare generaldirektör för Livsmedelsverket i Uppsala.)
– Du kommer att tröttna efter en vecka, sa han. Det gjorde jag också. Så jag såg till att bli klar så snabbt som möjligt och började sedan jobba som handläggare av miljövårdsärenden på OECD:s högkvarter i Paris.
1974 började det han kallar sitt riktiga liv. Han började läsa medicin på KI och disputerade 1981 på en avhandling om cellers tillväxtkontroll.
Därpå bar det av till Oxford där hans ”engelska liv” började. Han tillhörde lärarkretsen vid Oxfords storslagna college – Christ Church – där han inspirerades av stora utvecklingsbiologer som Christopher Graham, Sir Richard Gardner och Sir John Gurdon. Den sistnämnde fick Nobelpriset i medicin förra året.
Han stannade i Oxford i fem år och det var genom livet på universitetet som han kom i kontakt med brittiska företeelser som cricket, hästpolo och rävjakt. Intresset för det brittiska tog han med sig tillbaka till Sverige när han 1988 återvände till Stockholm och en lektorstjänst på Karolinska. Där var han med och byggde upp ett centrum för bioteknik som ägnade sig åt spjutspetsforskning om geners struktur och funktion.
Två år senare började hans ”Uppsalaliv”. 1990 fick han en professur på SLU endast 35 år gammal. Inget familjerekord faktiskt. Hans pappa blev professor vid 31 års ålder!
Några framtidsplaner hann jag inte få del av under intervjun med dagens jubilar. Så jag ringer upp honom och frågar om den stundande ”åldersförändringen” kommer att få några konsekvenser.
– Av olika skäl blev det aldrig något firande av mina 30-, 40- eller 50-årsdagar. Därför blir det nu kalas i dagarna tre. Sedan hoppas jag få mer tid för mina nära och kära. Förhoppningsvis kommer jag också kunna fortsätta odla mina humanistiska intressen. Drömmen vore att efter pensionen få sätta tänderna i ett humanistiskt forskningsprojekt - varför inte något kring finsk lingvistik?