Inte längre ung och lovande

Om epitetet "lovande" avser ungdomens idrottande eller hans yrkesbana som skolledare framgår inte, men faktum är att han representerade Härnösand i den traditionstyngda Triangelkampen mellan läroverken i Härnösand, Sundsvall och Hudiksvall.
Han är alltså född i Ångermanland, i Högsjö, Ramvik, men flyttade redan som tvåårig vidare när hans far fick nya kyrkliga tjänster i Nora och Nordingrå.
Efter studenten kom han 1944 till Uppsala.
- Jag läste filosofi och tog en fil kand och sedan en teol kand, allt i syfte att så småningom meritera mig för en lektorstjänst vid något trevligt gymnasium, säger Allan Parkman i sin våning vid S:t Olofsgatan, längst in på gamla Fjellstedtska skolans skolgård.

- Jag tog livligt del i den kyrkliga debatten, var redaktör för tidningen Kristen student, där jag framför allt drev två frågor: kyrkans sociala ansvar och kvinnans rätt till prästvigning.
- Sedan kom bananskalen, säger han och tittar upp från sina handskrivna minnesanteckningar.
- I september 1951 var jag inkallad utanför Sundsvall och fick ett meddelande på fälttelefonen. Det var Norrlands nations förste kurator som meddelade att det varit kårval och att huvudkandidaten hade blivit "blankad", varmed menas att han fått fler blanka röster än röster i sin favör. Valet måste alltså göras om. "Du måste ställa upp", sade 1Q:n.
Några dagar senare fick han i radion, i matkön, höra att han blivit vald. Han gjorde färdigt sin repmånad, återvände och kastades därefter direkt in i verkligheten.
- Jag hade då börjat mina licentiatstudier, men de fick gå på sparlåga. Det var jobbiga terminer, men fruktansvärt nyttiga, minns han.

Han blev i alla fall färdig 1956, gick provår och kom sedan till Enköping som lektor.
- Så blev rektorn skoldirektör och kollegerna tyckte jag skulle söka rektorstjänsten. Det gjorde jag, fick den och tillträdde den 1 juli 1961. Den 2 juli fick jag höra att en tromb hade skakat om taket på realskolan och en massa tegelpannor hade farit i väg. På plats kunde jag konstatera förödelsen och tyckte väl att min rektorstid hade kunnat börja bättre. Då såg jag bland de församlade åskådarna Diös platschef som jag gick fram till och frågade: "Kan du fixa det här?" "Ja tack", svarade han "Jag har 15 gubbar som kommer tillbaka från semestern i morgon som jag inte har något jobb åt." Han höll ord och höstterminen kunde börja som planerat, berättar Allan Parkman.
Två år senare blev han rektor på Fjellstedtska skolan här i Uppsala. Om Enköpings läroverk var stort - Sveriges näst största skolenhet - så var Fjellstedtska desto mindre.
- En klassisk oas i skolvärlden. Den var ju privat, stiftelseägd, och det var inte bra, ansågs det. Så tanken var väl att den skulle försvinna. "Privatskolans död. Liktänkandet i svenskt skolväsen" som eleverna formulerade det i ett av sina berömda "studentämnen". Men genom kontakter och hårt arbete räddades den kvar, till juni 1980, då vi fattade beslutet om skolans avveckling.

Parallellt ledde Allan Parkman arbetet med att omvandla kyrkans utbildning, främst konfirmationsarbetet, från lärocentrering till elevcentrering och utbildade prästkandidater, under 34 terminer 1963-80, i ämnet kateketik - i Fjellstedtska skolans lokaler och med skolans elever som "försökskaniner".
Att Allan Parkman fortfarande är en mycket aktiv person kan skrivaren av dessa rader intyga, efter att i flera dagar förgäves ha sökt få tag på honom, när han varit på rotaryluncher, på föredrag i senioruniversitetet, på gymnastik eller annat.
Så frågan är om han kanske ändå inte har en, ännu okänd, karriär framför sig. Han är i alla fall fortfarande lovande.

Inte längre ung och lovande

Somliga insikter kommer med erfarenheten. De kommer inte på en gång, men de kommer. Sålunda säger Allan Parkman inför sin förestående 85-årsdag:- Det är skönt att inte längre vara ung och lovande.