Det finns en vanföreställning om den ordkarge norrlänningen, som mest bara tiger och emellanåt spricker upp i ett instämmande ”Jo”.
En sådan norrlänning är inte Gisela Helmius.
– Det är väl både min begåvning och min förbannelse, detta att jag är så associativ. Man kommer in på mycket, men det kan vara svårt för andra att följa med, säger hon. Hennes man Gunnar säger inget, men man får intrycket att han håller med.
Hon är född i Hudiksvall men uppvuxen i Härnösand.
– Pappa var jurist, blev assessor där, sedan blev han rådman och därefter borgmästare. Sedan dog han. Mamma var hemmafru, och det var väl inte alldeles lätt när pappa dog så ung, sammanfattar hon sin uppväxttid, som nummer två i en syskonskara av sju.
Hon hade ganska tidigt klart för sig att hon ville bli sjuksköterska, och tyckte därför inte att det var så nödvändigt att ta studenten.
– Jag hade väl ganska lätt för mig i skolan, men tyckte inte det var roligt på samma sätt som min storasyster. Jag var mer praktiskt lagd och tyckte att det var roligare att få saker gjorda, så jag kunde stanna hemma en dag och putsa fönstren. Det var inte så att jag skolkade, för jag hade inget emot skolan, försöker hon förklara sin ambivalens.
Hon tog emellertid studenten, på latinlinjen och åkte därefter till Uppsala för att börja på sjuksköterskeskolan, som det fortfarande hette, på Akademiska sjukhuset. Under utbildningen bestämde hon sig för barnmorskebanan och gick specialistutbildningen i Stockholm.
Sedan var hon hemmafru ett tag, följde med sin man när han hade tjänst i Falun och fick vid återkomsten till Uppsala ett vikariat som lärare på sjuksköterskeskolan.
– Sedan ville de att jag skulle gå lärarutbildning så att jag kunde få en fast tjänst, men jag tänkte att då måste jag åka till Stockholm i ett år, och det ville jag inte. Så lat var jag!
Sedan började det inrättas ungdomsmottagningar, och en av dem förlades till Uppsala, kopplad till skolverksamheten.
– Där träffade jag mest flickor, upp till 18 år. Vi pratade mycket och det var då jag började fundera. Alltid när man talade om ungdomssexualitet så var det problem vi talade om. Var fanns lusten, glädjen och kåtheten?
Hon började läsa en 5-poängskurs i sexologi, vilket var nytt i Uppsala, och sorterade under sociologiska institutionen. Hon blev därefter tillfrågad om hon ville stanna kvar på en forskarassistenttjänst. För att gå vidare, måste hon läsa in en fil kand – sjuksköterskeexamen räknades ju då inte som en akademisk examen – i sociologi, pedagogik, kvinnopsykologi och statistik, parallellt med tjänsten som forskarassistent. Allt detta resulterade så småningom i en avhandling om sexuell socialisation.
När jag får avhandlingen kan inte hennes man Gunnar hålla tyst längre:
– Säg att det är andra upplagan! Inte fick min avhandling någon andra upplaga inte!
Gisela Helmius tillstår detta och säger i förtroende att den också kommit i en rysk upplaga.
– Men resultatet av allt det där var att jag kom fram till att sex- och samlevnadsundervisningen skall handla om vad ungdomarna skall vara rädda om, inte om vad de skall vara rädda för!
Hon föreläser fortfarande emellanåt – ”När folk ber mig” – bland annat har hon i 30 år deltagit i en kurs som började under hennes sista år före pensionen i Stockholm, som då hette Landstinget förebygger aids, Lafa.
– Mina tankar i avhandlingen är fortfarande intressanta för folk, och det tycker jag är roligt.
Men alla har inte förstått vad hon håller på med.
– Ibland frågar folk hur jag kan hålla på år ut och år in med samma sak, med kondomer och så? ”Men det är inte det jag håller på med!”, får jag svara.