Ingen skrivklåda kvar hos pensionerad journalist

Dagens jubilar är ingen svårpratad person. Men pratet kommer inte forsande, utan associativt, och interfolierat med pauser av eftertanke. Och det är inte monologiskt, utan ett verkligt samtal. För Leif Wedholm är en bra lyssnare, en förmodligen genom yrket förvärvad dygd.
- Och jag har haft ett jäkla bra minne. Det är en yrkesegenskap som övats upp. Många säger att de aldrig kommer ihåg något men min självbild är att jag minns alldeles för mycket. Fast det är svårare att plocka fram det nu, konstaterar han.

Han kommer i alla fall ihåg att han föddes och växte upp i Västerås, där han gick i praktisk realskola och därefter i handelsgymnasium.
- Det var ju alldeles fel egentligen, men jag lärde mig åtminstone att skriva maskin bra. Men jag slutade innan jag kom till studenten och började som aspirant på VLT direkt efter skolan. Man fick halva begynnelselönen, så det var ju svårt att klara sig på den. Men jag bodde hemma hos mina föräldrar, så det underlättade ju, säger Leif Wedholm.

Redan under gymnasieåren hade han skrivit filmrecensioner för Folkbladet och genom de kontakterna fick han redan i september tjänsten som lokalreporter i Sala för Folket.
- Det blev ju dubbla lönen mot tidigare, men journalistiskt var det förstås ett nerköp. På så vis fick jag i alla fall den praktik som då krävdes för att komma in på Journalistinstitutet.
Dit sökte han under värnplikten som han började göra som signalist på S 1 här i Uppsala. Efter några inledande grundutbildningsmånader skickades signalisterna ut i landet och han kom till arméstabens signalavdelning vid K 1 i Stockholm.
- Jag minns att de tränade in en pukhäst utanför mitt fönster. Först knappt rörde de vid pukorna för att inte skrämma hästen, men mot slutet kunde de banga på för fullt. Det var rätt störande, men det tror jag inte de brydde sig så mycket om, minns han.

Därefter gick han så på Journalistinstitutet, journalisthögskolornas föregångare. Bland uppgifterna där ingick att göra en
övningstidning, Anfangen, varje dag. Bara fredagstidningen trycktes, men man skulle alltid arbeta som om det vore "skarpt läge".
- En morgon hade det hänt något, jag minns nu inte vad, men jag ringde i alla fall Tage Erlander för en kommentar - halv fem på morgonen. Vi var först av alla att ringa. Då visade han klassen. I stället för att bli irriterad när han fick reda på att jag bara skulle göra en övningstidning så började han intervjua mig, om hur utbildningen var och vad jag tyckte om den och vad jag ville göra sedan. Jag insåg ju sedan att det var för att vinna tid för att hinna förbereda sig tills vi hade pratat färdigt. För då förstod han ju att alla de andra, "riktiga", journalisterna skulle ringa, berättar han.

Efter Journalistinstitutet sökte och fick Leif Wedholm sommarvikariat på Upsala Nya Tidning. En starkt bidragande orsak var att hans dåvarande fästmö bodde i Uppsala. Första uppdraget var att tillsammans med en fotograf åka ut och dokumentera helgtrafiken annandag pingst.
- Men vi kom för sent. Det var soprent på bilar. Så mitt första jobb fick jag fejka. På bilden ses en av "trafikanterna" - jag - böja mig ned och titta in i motorrummet på en bil - fotografens. Det var det enda i trafikväg vi kunde hitta, erkänner han.

Men redan i oktober fick han fast anställning, som länsredigerare, och så småningom blev han kommunreporter, en tjänst han behöll tills han gick i avtalspension 2001.
- Jag hade inte haft en halv tanke på att gå i avtalspension förrän erbjudandet kom. Men då tyckte jag att jag inte kunde tacka nej. Jag hade ju i alla fall jobbat på tidning sedan jag var 20 år, med undantag för värnplikt och utbildning. Jag har aldrig känt ett jättestort uttrycksbehov, har till exempel inget som ligger i någon byrålåda eller så. Jag kände bara en sorts mättnad. Och sedan dess har jag inte skrivit en rad för publicering.

I stället har han och Gulli bott periodvis i Frankrike och nu har de precis införskaffat ett Per-Albintorp i Ångermanland.
- Det skall finnas grovabborre där, men jag har inte hunnit prova än, säger den hängivne sportfiskaren Leif Wedholm förväntansfullt.

Ingen skrivklåda kvar hos pensionerad journalist

Leif Wedholm kände sig mätt på skrivandet när han gick i avtalspension.