Ingemar växte upp i Braås, Växjö. Samtidigt med att andra världskriget slutade 1945 svepte en av de sista polioepidemierna över Sverige. Ingemar fick börja sina tonår med behandling på vad som då kallades ”vanföreanstalter”. Sin skolgång fortsatte han på Norrbackainstitutet i Stockholm, innan han efter latingymnasiet i Växjö fortsatte sina studier i Lund och vid Lärarhögskolan.
Ingemar var en läsande, lärande och lekande människa. Han lekte med orden. En annan allvarlig ordlekare, Harry Martinson, utövade ett stort inflytande på honom, vilket också kom till uttryck genom att han ägnade sitt akademiska huvudarbete åt Martinsons författarskap. Ingemar debuterade1959 i Bonniers Litterära Magasin, medverkade 1960 i Vox och Lyrikvännen. Han gav 1961 ut diktsamlingen ”Från årstid till årstid” på Bo Cavefors bokförlag. Han skrev kritik i Arbetaren och var en av medarbetarna på Arbetets kulturavdelning.
Efter en kort anställning på Skurups folkhögskola blev hans lärargärning knuten till Forshaga, först på grundskola och senare i vuxenutbildningen. Hans yrkesinriktning illustrerar hur hans litterära ådra samtidigt var förknippad med ett genuint intresse för folkbildning. Detta hade han ärvt från sin far, som i det lilla stationssamhället tillsammans med J A Göth, nationellt känd hembygdsförfattare, värnade om bibliotek, film och studiecirklar. Ingemar blev en aktiv medlem i Värmländska Författarsällskapet och medverkade i sällskapets antologier samt i tidskriften Vårdkase, senare omdöpt till Rallarros.
Med tanke på hans allvarliga handikapp och svåra livssituation vill vi särskilt framhålla Ingemars omutliga vilja att söka efter livets glädjeämnen. Denna grundläggande livsinställning kan illustreras av att han på sitt inackorderingsrum under gymnasietiden på väggen nålade upp biskop Franzéns dikt ”Glädjens ögonblick” från början av 1800-talet – ”Sörj ej den gryende dagen förut. Njut av den flyende varje minut”. Horatius ode ”Carpe Diem” inspirerade både biskopen och Ingemar. Idag oftare citerat än då! Musiken, till en början med betoningen på jazzens klassiker, bar också jämte litteraturen upp vardagens besvärligheter. Vi, hans vänner, smittades av den värmande humor, som han utstrålade. Han hade hjälp av sin grundläggande goda fysik att länge hålla ut och under senare år också av bättre tekniska hjälpmedel. Men framför allt bars han upp av en djup gemenskap med sin Annagreta och de många rika år de efter sina pensioneringar fick i Storvreta.