Tommy Lyander har gjort allt. Med karriär som musiker, bandyspelare och illustratör i bagaget har han inga planer på att sakta in. Nu fyller han sextio och minns livet som dansbandstrummis i en svettig turnébuss.
Bortom den gamla 1700-talskåken på Svarvaregatan i Östhammar gömmer sig Tommy Lyanders fyrkantiga lilla trädgård, omgärdad av gröna buskar och fruktträd. Vinbärsklasarna gör grenarna kring gräsmattan tunga och då och då faller ett litet grönt äpple till marken från det knotiga äppelträdet. På brickan, kaffe och nybakat.
– Jag tror det började i morsans kök. Jag snickrade ihop cymbaler och baskaggar av hennes gamla kastruller och fick till slut ihop ett litet trumset. Sedan dess har jag nog spelat, säger han.
Tommy Lyander började sitt liv på Gröna gatan i Sala backe. Uppväxt med en gotländsk mor och fyra syskon lunkade livet på. Han var mycket ensam då mamma var sjuksköterska och hemsamarit, som det kallades. Och kanske var det de där ensamma stunderna i köket som banade väg för musikkarriären.
– Kreativiteten har alltid funnits där. Jag har på något sätt lyckats hitta inspiration i allt jag gör och sedan har det bara rullat på, säger han.
Vägen till musiken var krokig. Som artonåring debuterade han i allsvenskan i bandy, det var 1971 och Uppsala bandylag rekryterade lovande juniorer för att föra laget in i högsta serien. Men det var ändå musiken som låg närmast hjärtat och bandykarriären fick ett slut vid 25.
Med dansbandskostymen under armen och en fullpackad turnébuss drog han runt med vännerna i bandet Veines på dansbanor runt om i landet. Tommy Lyander spelade trummor och sjöng.
– Med Veines drog det i gång på riktigt. Vi hade över 200 spelningar per år och turnerade ständigt. Men det blev jobbigt också, vi spelade ju nästan ihjäl oss, säger han.
Det var svårt att kombinera familjelivet med musiken och efter några år med, vad Tommy Lyander kallar det, lite ”mognare” bandet Jan Welanders la han av.
– Jag orkade inte längre. Det var bara hem, packa och sen i väg igen. Jag hade familj och barn och blev tvungen att bryta med det där efter ett tag. På slutet var jag nog inte ens glad när vi spelade, säger han.
Utöver talangen att slå hårt och taktfast upptäckte Tommy Lyander tidigt att han kunde teckna. Med stort A i teckning och välskrivning imponerades både lärare och elever av den tonårige Tommys talang. Med olja och akvarell började han tidigt måla av Salvador Dalís mästerverk, Wilhelm Tells gåta, Den brinnande giraffen. Med millimeterprecision ville han få till en så exakt kopia som möjligt. Till slut blev hans teckningar en sådan dragningspunkt i klassrummet att fröken fick förflytta honom till ett annat rum, där han kunde sitta ostört och måla.
– Men det där störde inte mig. Mitt stjärntecken är lejon, jag vill vara i mitten, i rampljuset.
Tror du på sådant?
– Ja, faktiskt.
Det var sedan tecknandet som skulle komma att uppta det mesta av Tommy Lyanders liv. Med femton år som illustratör på UNT och en lång karriär som bildmålare och grafiker har han samlat på sig en hel del material. Bland annat är det Tommy Lyander som målat den välkända Alunda-gubben.
– Jag målar ständigt. Det kan vara djur, natur eller porträtt, spelar ingen roll. Men jag är inte konstnär, jag är bildmålare. Det har aldrig varit intressant för mig att förvränga verkligheten, jag vill måla saker och ting som de är.
Men du har levt på att måla och har ställt ut dina verk överallt, är man inte konstnär då?
– Jag tror att de som kallar sig konstnärer har mer djup. Sån är inte jag. Jag är för social och humoristisk för att hitta de där mörka stråken. Men vem vet, det kanske kommer med åldern.