När Johan Eriksson tar emot på mäklarkontoret på Östra Ågatan där han jobbar vill även hans Rhodesianridgeback Leo hälsa.
– Jag trodde aldrig att jag skulle ha hund men han är den bästa vän man kan ha. Det spelar ingen roll, hur skitsur man än är så kan han alltid pigga upp en, säger han.
Med en familj av cykelentusiaster var det naturligt att han började tidigt – från två års ålder cyklade han runt, berättar han. Det ledde tills slut ända fram till en karriär som elitcyklist utomlands.
– I Europa är cyklingen den näst största sporten efter fotboll. När jag var i Belgien kom de fram med bilder på mig som jag skulle signera. Jag vet inte ens hur de lyckades få tag på dem!
Men cykling är en intensiv sport att hålla på med.
– Konditionsidrott är underbart men stenhårt. Det känns för jävligt ända tills man kommer över mållinjen. Då gör en liten vit linje att livet plötsligt blir helt underbart.
Det var när han stod på toppen av sin karriär, med 26 SM-medaljer, som sjukdomarna slog till. Svininfluensa och körtelfeber gjorde att han inte kunde träna över huvud taget – efter att ha tillbringat 20–30 timmar i veckan på cykeln.
– Jag kom till en punkt när jag hade slitit ner kroppen så mycket att jag blev mottaglig för bakterier. Träningsmässigt var det mitt bästa år men sedan tappade jag allt på några månader.
På många sätt liknar hans historia hans egen pappas. Även han tävlade som cyklist men la det åt sidan för att kunna ha ett mer normalt liv med jobb och familj.
– Men min största inspiration är min mamma. Hon hade ingen utbildning mer än gymnasiet. Hon var dagmamma under hela min uppväxt, körde taxi på nätterna och slet med kvällsutbildning för att lära sig datorer. Sedan har hon klättrat. Nu har hon ett högt uppsatt jobb på läkemedelsföretag. Man behöver inte ha utbildning utan det är man själv som styr sin egen framgång.
Jobbet som fastighetsmäklare passar honom – kanske bättre än till och med cyklingen gjorde, säger han. Det är ett nytt sätt att få utlopp för tävlingsinstinkten.
– Varje dag är en tävling. Att få bra betalt och att få in saker att sälja. Det gäller att prestera, prestera, prestera. Det är en adrenalinkick.
Han har dock inte helt lämnat cyklingen bakom sig. Varje fredagsmorgon är han spinninginstruktör, han leder en "torsdagscykling" med lokala entusiaster och är engagerad i CK Uni.
Och under sjukdomstiden träffade han plötsligt personen han i dag är gift med, Emelie. Efter deras första dejt flyttade de ihop. Det fick honom att styra om och satsa på ett liv utanför tävlingsidrotten. Och i sommar ska de bli föräldrar för första gången.
– Det var mycket som hände med sjukdom och kärlek och då kom jag underfund med att det här kändes som den rätta vägen. Jag hade haft förhållanden innan men det här var något helt annat. Drömmen att tävla och att bo utomlands försvann med den stora kärleken. Det gjorde också att jag kunde återvända till Uppsala och det är jag väldigt glad för.
Att han snart är pappa har han inte riktigt förstått ännu.
– Paniken börjar komma. Vad är det man har gett sig in på? Och jag förstår inte när man kommer att veta att det är på riktigt? När jag såg ultraljudet för första gången förstod jag att det där är någonting. Det är verkligen det jag ser fram emot mest. Det är den nya utmaningen.