– Gud, man fattar inte!!!
Hon som inte fattar är dagens jubilar, Marie-Louise Sundqvist, som fyller 50 år på onsdag.
– Att man redan levt mer än hälften av sitt liv menar jag, förtydligar hon. Och fortsätter:
– Jag brukar inte bry mig om mina födelsedagar så jag är förvånad över att jag är så berörd. Men nu börjar man ju se hur ens liv har blivit och tänka på att det faktisk inte kommer att vara för evigt. Man är tacksam om det kommer att fortsätta och vara precis som det är i dag.
Vi fångar in henne i trädgården bakom ett gammalt blekgröngrått stenhus på Eriksgatan i Uppsala. Innan hon flyttade dit bodde hon i studentkollektiv vid Vasaparken. En tid hon har många ljusa minnen ifrån.
– Hjärtat sitter fortfarande till vänster.
Hon kommer från Borlänge och känner sig fortfarande som dalkulla, trots att hon lämnade hemstaden för Uppsala för över trettio år sedan. Anledningen till den flytten var att hon kommit in på förskoleseminariet här.
Sista året på utbildningen blev hon och studiekamraten Olle ett par. Han bodde redan i huset på Eriksgatan. Hon flyttade in 1984, samma år som hon utexaminerades som förskollärare. De har bott där ända sedan dess, nu i en större lägenhet än den första. Bostaden ligger en trappa upp och har gammaldags charm med högt i tak och kakelugn. Därtill en alldeles lagom välskött trädgård med inbjudande grönska och många trädgårdsmöbler.
Vi slår oss ner i skuggan under ett av träden. Det är varmt den dagen vi ses. Medan vi dricker kaffe och äter onyttig men supergod wienerlängd berättar hon att hon skall flyga till England dagen därpå tillsammans med sin man och bli borta några dagar. Hon har precis inhandlat en resväska som motsvarar flygbolagets stränga krav på minimalism. De skall besöka hennes syster som bor i Colchester i England sedan många år och bland annat vara barnvakter under ett bröllop. Var hunden Tuss skall hålla hus under tiden de borta har hon inte riktigt klarat ut än.
– Men det ordnar sig nog. Mamma ställer alltid upp!
Mer om jubilaren: Ett par år efter att hon var klar med utbildningen vid seminariet föddes Gustav. Så i stället för att jobba som förskollärare började hon arbeta hemma med keramik i olika former.
– Det var underbart att få barn så tidigt! Då kunde jag vara hemma och teckna och måla och genomföra mina idéer utan att ha dåligt samvete. Tidsbristen som uppstod när jag blev mamma gjorde att jag blev mer effektiv. Och sen slapp man ju grubbla. Livet blev meningsfullt helt enkelt.
Jobbat med lera har hon gjort sedan tidiga tonår. Under tiden i kollektivet skaffade hon en egen drejskiva som följt henne sedan dess. Sedan 20 år tillbaka har hon egen verkstad, belägen några kvarter hemifrån. Där tar hon emot lärlingar och ibland också förskolebarn från Stabby Montessoriförskola. Yngsta dottern Millan huserar också med sin ”konstskola” för lågstadiebarn i samma lokal.
Somrarna tillbringar jubilaren med familjen på Gotland där hon har en liten sommarbutik, ”lilla fabriken”, tillsammans med dottern Fideli som är papperskonstnär och grafisk formgivare.
– Det är ett helt annat liv vi lever där. Mycket närmare naturen, överallt horisont och ett helt annat ljus. Vi tar inga plikter med oss. Ett morgondopp i havet är en bra start på dagen. Och eftersom de flesta som åker till Gotland också gärna besöker Fårö är det lätt att titta in till oss som bor i Fårösund.
Varken på Gotland eller hemma i Uppsala har hon upplevt någon brist på jobb. Just nu är sommarens produktion i full gång. Därefter väntar bland annat utsmyckning av det nya biblioteket i Gottsunda.
Brist på inspiration har hon heller aldrig lidit av.
– Leran är ett vilsamt och inspirerande material. Man kan tillverka saker i alla olika format, från pyttelitet till jättestort. Jag både drejar, skulpterar och kavlar mina grejer. Och sen allt det här med dekoren. Det finns så fruktansvärt mycket jag ännu inte har gjort.