Ming Wang Sonnerup har redan funnit sig väl till rätta i sin nya hemstad.
– Människor i Uppsala är varmare mot invandrare. Grannarna hälsar alltid på mig när vi möts. Och jag har till och med fått hälp att bära en tung kasse av en okänd person på gatan.
Till en början är det litet svårt att förstå vad hon säger. Hon talar svenska med skånsk-kinesiskt brytning. Men efter några minuters ”tillvänjning” flyter samtalet på och hon fortsätter på temat Uppsalajämfört med Malmö.
– Sjukvården fungerar bättre här. När jag flyttade hit fick jag erbjudande om mammografiundersökning inom två veckor. Och det var lätt att få husläkare och tandläkare.
Men Uppsala är inte bäst på allt. Hon saknar bokskogarna och havet.
På bordet framför oss ligger en ”tegelsten” på mer än 600 sidor. Boken har titeln ”Rött land, Röd jord – En flickas uppväxt i Maos Kina”.
Det är Ming Wang Sonnerup som är författaren. När boken kom ut 2008 fick den ett mycket positivt mottagande.
”En grym inblick i en kompromisslös klasskamp.” ”Omöjlig att lägga ifrån sig innan den är färdigläst.” Så skrev några av recensenterna.
Som titeln anger handlar boken om hennes uppväxt i Folkrepubliken Kina. Hon föddes 1949 i provinsen Shenyang, samma år som Folkrepubliken grundades. Hon tillhör den generation som redan som barn indoktrinerades med Mao Zedongs ideologi. ”En generation vars bästa år ödelades ... liksom frosten kväver vårens tidiga blomning” skriver hon i förordet till boken.
– När Kulturevolutionen startade gick jag på en elitskola i Peking. De som inte kom från arbetarklassen misshandlades ofta utan anledning av dem som anslöt sig till rödgardisterna. Min pappa blev utsatt för stenkastning liksom många av mina släktingar och vänner.
En del i revolutionsideologin var att ungdomen skulle ”omskolas” genom hårt kroppsarbete. Ming Wang Sonnerup tvingades avbryta sin skolgång och skickades till en av de mest underutvecklade provinserna i Kina för att ”reformeras”.
– Vi fick bära jord till en terassodling och någon lön var det inte tal om. Men vi fick poäng, och dessa kunde vi växla in mot mat och andra förnödenheter. Men det räckte inte långt. Vi somnade nästan alltid hungriga.
Hon fick också arbeta i ett spinneri och prova på var att vara barfotaläkare. Efter några månaders utbildning i bland annat första hjälpen blev hennes uppgift att se till att de som blev sjuka fick medicin. I allvarliga fall gällde det att se till att de kom till sjukhus.
– Jag utförde även enklare akupunktur mot smärtor i musklerna.
Så småningom fick hon återuppta ekonomistudierna, nu vid Pekings universitet och fick sedan anställning som ekonom. Genom ett samarbetsprojekt mellan Sverige och Kina kom hon till Sverige 1990.
Och för att göra en lång historia superkort ledde detta till att hon bosatte sig i Malmö och gifte sig. Hennes man, Björn Sonnerup, som hjälpe henne att få boken om Kulturrevolutionen publicerad, dog 2008.
– Sorgen i kombination med ”posttraumatisk stress” efter allt jag upplevt under Kulturrevolutionen var orsaken till den depression jag då hamnade i, trodde läkarna.
I dag mår hon bra. Hon har hittat en ny livskamrat och känner hon att hon är på rätt plats i tillvaron.
– Men det är faktiskt först sedan jag kom till Uppsala jag känner mig som en riktigt svensk.