Anna Lindén såg dagens ljus i byn Upplanda, Östervåla, den 17 juli 1912. På tisdag fyller denna pigga dam 100 år som om det inte vore någon konst alls.
I grannbyn Kartan, dit familjen flyttade, drev pappa Albert Pettersson en såg och en snickeriverkstad som tillverkade stilmöbler.
– Bönderna sågade plankor hos far och det som blev över, vi kallade det för ribb, for jag över med bandsågen och gjorde brännved av, säger Anna.
Bröderna Georg och Gösta och Rune fick efter folkskolan arbete i snickeriet som tillverkade alla slags stilmöbler inklusive kyrkbänkar.
– I ungdomen ville jag också bli möbelsnickare, för jag är händig. Men mor sade ifrån. Hon var rädd jag skulle skada händerna i sågen eller planhyveln. I dag skulle det ha varit möjligt för en flicka att välja ett sådant yrke.
I stället lärde jag mig handarbeta och baka.
Numera är snickeriet i Kartan museum. För några veckor sedan var Anna där på visning. I ett hörn i verkstaden hade Gösta en snickarbänk, och han cyklade in i det sista dit för att arbeta.
Året 1912 var också ett sorgens år för familjen. Mor Huldas syster och hennes två barn och make var med ombord på Titanics jungfruresa mellan Southampton och New York:
– Olyckan inträffade två månader innan jag kom till världen. När jag växte upp förstod jag att det aldrig kom något meddelande som bekräftade att de omkommit. Men de avhördes aldrig. De bara försvann, det var svårt för mor.
I skolan var Anna normalbegåvad enligt egen utsago. Hon var duktig i att springa kapp och i gymnastiken. Hon minns med glädje småskollärarinnan Lova Svensson och läraren Sven Rosenlund.
– Gösta var däremot mycket klipsk och Rosenlund sökte upp far och sade till honom att Gösta borde skickas till Uppsala. Men far hade inte råd och varken han eller Gösta tyckte det var någon bra idé.
I mitten på 1930-talet for Anna och väninnan Greta Tofters till Stockholm för pigjobb i bättre hem för ersättningen 30 kronor i månaden plus mat och husrum.
– Det var vanligt på den tiden. Vi skulle se litet av världen och tjäna egna pengar. Det var inte så dumt. För första lönen köpte jag ett par vackra skor för 29 kronor.
Väl hemma igen gifte hon sig med fotografen Paul Lindén. I många år hade han sin butik och ateljé hemma i villan i Östervåla. Anna var hemmafru med barnen Eva och Kerstin, men då de blivit större tjänstgjorde Anna som slöjdlärare i skolan. Hon hade också under en tid barngarderob, det vill säga hon sydde kläder till barn i hemmet. 1961 flyttade Anna och Paul till Sundbyberg där båda fick anställning hos Tidningsstatistik AB.
– Jag räknade annonser och Paul skötte det fotografiska. Men vi åkte ofta hem, vi hade en fritidsstuga i Runnebo, och när vi fick pension i början på 1970-talet flyttade vi tillbaka.
Paul dog 1983, under sina sista år målade han tavlor som nu pryder Annas marklägenhet på Smedsgatan.
– Och vi reste till Spanien, Afrika, Italien och Norge.
Anna har varit i stort sett frisk och kry, blott de gängse barnsjukdomarna, en släng av migrän i ungdomen, blindtarmsinflammationen som botades av doktor Eriksson på sjukstugan i Östervåla, samt en överkänslighet för getingstick har häftat vid henne. Två av bröderna blev också gamla; Georg, 80, Gösta, 92, men Rune som var yngst, dog redan vid 37.
– Far blev 84 och mor 72. Var jag fått min ålder ifrån vet jag inte.
Östervåla var isolerat i Annas barndom. När hon och Gösta fick scharlakansfeber var det en bonde som körde dem på hästkärra till tåget i Tärnsjö för vidare befordran till Sala lasarett.
När Anna var elva år, alltså 1923, fick Östervåla sin första omnibusstrafik på Uppsala och den våren for barnen i Stärte på skolresa och besåg Domkyrkan och blev bjudna på saft hemma hos lärare Rosenlund som var bosatt i Uppsala. Tidigt blev Anna medlem i missionskyrkan hemmavid, som för övrigt spelade stor roll för hela familjen.
– Mina bröder och jag sjöng i kören, liksom far som var tenor. Också mina barn växte upp med det, de sjunger också i kör.
Anna Lindén besöker fortfarande de flesta gudstjänsterna och Träff Ljuspunkten i kyrkan.
– Jag saknar mycket någon jämnårig väninna, men jag har som väl är fem barnbarn, tio barnbarnsbarn och ett barnbarnsbarnbarn.
Enligt dottern Kerstin Nilsson har Anna alltid en bok på gång och ett korsord.
– Jag börjar dagen med radionyheterna klockan 5.30, ser på television på kvällen. Favoritprogram: Vem vet mest. Och så bakar jag mina egna kafferutor, förklarar Anna.
På senaste tiden kan hon bli andfådd och trött när hon rensar ogräs i den lilla trädgården.
– Jag förstår inte hur det har blivit, säger Anna Lindén med glimten i ögat.
Födelsedagen firas med öppet hus i missionskyrkan.