Åsa växte upp med en stor släkt i byn Ullatti utanför Gällivare. Pappas familj bestod av elva syskon, och mammas av sju. Hela släkten fanns nära, och på vintern när det blev djup snö skottades en stig upp mellan husen. Åsa brukade leka med sina tre syskon och många kusiner på gården som pappas släkt hade.
– Man sprang in snabbt och åt när det var mat, och sedan ville man ut igen. Vi var mycket ute och lekte, och de vuxna jobbade på gården. Vi barn fick hjälpa till mycket också.
När Åsa var 16 flyttade hon hemifrån till Malmberget där hon gick i gymnasiet. Hennes föräldrar hade en lägenhet där för att barnen inte skulle behöva pendla till skolan.
1994 flyttade hon ner till Borås för att läsa ett år textil-konfektion på Textilinstitutet.
– Jag var livrädd. Innan hade jag bara bott sex mil från dem. Nu kunde de inte hjälpa mig längre.
Utbildningen till kläddesigner kändes inte som hennes grej, men när hon sommaren efter jobbade på ett äldreboende förstod hon vad hon ville göra. Hon började på arbetsterapeutprogrammet i Örebro och trivdes.
– Man fick hjälpa folk, och det gillar jag. Dessutom är det ett väldigt kreativt yrke. Det är mycket problemlösningar där man måste tänka på nya sätt.
Hon flyttade till Uppsala hösten 1998 för sin praktik och för att skriva sin C-uppsats. Sedan har hon jobbat på äldreboenden i Östhammar och Svartbäcken och som handläggare på Uppsala kommun. Det senare var både roligt och svårt. Hennes uppgift var att handlägga ansökningar om bidrag för bostadsanpassningar. Det kunde vara allt ifrån att ett duschhandtag skulle monteras hemma hos en person till att anpassa ett helt hus efter att någon har varit med om en olycka och blivit rullstolsburen. Hon skulle hjälpa folk så gott det gick inom lagens paragrafer.
– Det var jobbigt när folk inte blev nöjda, och det var vissa som aldrig blev nöjda hur man än gjorde. Till slut gick jag in i väggen. Eller nuddade väggen som jag brukar säga.
Åsa blev sjukskriven och vilade upp sig. Hon tog långa promenader och tänkte mycket. Efter några månader mådde hon bättre. Hon sökte jobbet som distriktsterapeut på Svartbäckens hemvård och fick det.
– Nu känner jag mig glad som jag var förut, och det är roligt att gå till jobbet. Jag har bra jobbarkompisar, och ett varierande och flexibelt jobb. Man möter nya människor hela tiden, och det är roligt att se deras framsteg.
Ett viktigt inslag i Åsas vardag är att sjunga i Bälinge kyrkokör. De repeterar varje vecka, och det ger henne mycket positiv energi.
– Det är som en stresshantering för mig. Man slappnar av och blir glad.
Åsa träffade sin man Johan på gymmet för 15 år sedan, och nu är de gifta och bor i en villa i Bälinge. De har två söner, och det är alltid mycket att göra. Dessutom har paret för vana att dra igång byggprojekt. De har precis blivit klara med en stor altan där 40-årskalaset ska hållas, och nästa projekt är en bastu.
– Jag sitter sällan still, och har alltid något projekt på gång. Nu önskar mig pengar till, eller hjälp med, att bygga en bastu. Min bror som är elektriker har redan lovat mig att dra elen.
– När jag var liten gick man ofta och bastade på lördagarna. ”Nu slår jag på bastun” sa någon, och så packade alla sina grejer. Jag har bastat i hela mitt liv. Det är något speciellt med det. Man blir ren på ett sätt som man inte blir när man duschar. Huden blir så härligt mjuk, säger Åsa Bergvall.