Hon har kallats för hoppjerka och när man hör Rose Marie Nejdlings livshistoria känns det inte helt obefogat. Men fram träder också bilden av en oerhört viljestark kvinna som inte har tappat gnistan trots motgångar i livet. På Miljöpartiets valsedlar är ett av namnen Rose Marie Nejdling, Tobo, pastor. Det blev hon till slut, trots att föräldrarna var emot det. För att få gå i kyrkan ibland ljög hon och sa att hon skulle på bio och när hon började realskolan fick hon sitta i kyrkan och plugga för att få lugn och ro.
Rose Marie Nejdling växte upp i Stockholmstrakten, men när hon fyllt tolv år flyttade familjen till Småland. Två år senare tvingades hon lägga böckerna åt sidan och börja jobba, vilket var en stor sorg. Hon planterade skog, jobbade på restaurang, som barnflicka och på kontor.
– Det där med kontor var ju lite fint, men lönen var dålig. Jag började jobba på ackord i fabriken i stället och då tjänade jag bättre för jag var snabb.
Fabriksmiljön gjorde henne sjuk och därför började hon i stället jobba som assistent åt en blind jämnårig flicka. Rose Marie Nejdling tyckte att flickan borde kunna klara sig bättre på egen hand och såg till att hon lärde sig gå själv med käpp och fick henne att börja på en skola i Lund.
Efter en period som hem- och butiksbiträde gifte sig Rose Marie Nejdling 1963 och blev hemmafru, så när som på extraarbete på Konsum och ideellt arbete med ungdomar i kyrkan. Ibland sjöng hon solo.
Många tyckte att hon skulle bli pastor men hon själv slog bort tanken. Det var inget för kvinnor tyckte hon, men ville i alla fall studera. Först läste hon in grundskolan på ett läsår. Sedan blev det sjuksköterskeskola och fritidspedagogutbildning. Till slut var även Rose Marie Nejdling övertygad om att det var pastor hon skulle bli. Praktikperioden i Blekinge blev den bästa i hennes liv.
– Det var helt underbart. Jag var 26 år och allt jag tog i blev hur bra som helst. Det första jag gjorde var att leda hem en alkoholist som störde ett tältmöte och det satte mig i respekt. Äntligen hade jag kommit rätt. Jag lockade nya medlemmar, hade den största ungdomsgruppen och dessutom var min man frisk från sin svåra astma hela det året.
Sin första tjänst som pastor fick Rose Marie Nejdling i Skåne där hon blev kvar i fyra år, men 1977 sökte hon en tjänst som ungdomspastor i Borgenkyrkan i Tierp. Det var en tuff period. Dels skulle hon lämna ifrån sig en fosterson som hon haft i flera år, dels knakade äktenskapet. Till råga på allt arbetade hon 70-80 timmar i veckan. Hon drog ner på arbetet, men det blev bara ännu sämre.
– Jag hamnade i en djup depression och blev inlagd på psykiatriska kliniken på Ulleråker. Det gick så långt att jag vid två tillfällen försökte ta mitt liv, men i stället bestämde jag mig för att skilja mig och försöka reda upp mitt eget liv.
Rose Marie Nejdling fick snart annat att tänka på. Ett fall från en pall väckte en gammal kotförskjutning i ryggen till liv och smärtan blev allt mer djävulsk.
– Ingen förstod hur jag hade kunnat gå, som min rygg såg ut. Men jag var envis och bestämde mig för att det skulle gå. När jag hade som mest ont fick jag sitta i rullstol och i perioder kunde jag bara sova stående på knä.
Totalt blev det tre knäoperationer och åtta ryggoperationer och Rose Marie Nejdling tar fortfarande morfintabletter för att härda ut smärtan. Hon har knappt någon känsel i fötter och ben och snubblar därför lätt. Men hon går, älskar att vara ute i naturen och arbetar politiskt för att bevara den.
– Jag mår så fruktansvärt bra när jag är i skogen. Ibland kan jag bara sitta och gråta för att jag är så lycklig över att jag kan gå själv och vara där.
Det är i skogen hon samlar kraft och hittar balans så att hon kan fortsätta vara den aktiva halvpensionär hon är. Och hon har ett händelserikt liv att se tillbaka på.