Videon är inte längre tillgänglig
Den första ”turnén” för 50 år sedan gick till Åkers Styckebruk, och det var en stor upplevelse för de unga killarna att få spela så långt hemifrån, sova på hotell och äta hotellfrukost även om hela gaget gick åt för att bekosta äventyret.
– Senare blev blåsinstrumenten signum för Roynes, som bandet fick heta eftersom det ursprungliga namnet Lars-Eriks redan var upptaget, berättar Royne Olson, som varit kapellmästare i alla år.
Han visar upp ett fotografi, en scenbild från tv-programmet Nygammalt på 80-talet, där tre av de fem musikanterna spelar saxofon; Roynes var huvudsakligen en kvintett.
Under de mest intensiva åren turnerade Roynes uppemot 230 dagar om året, och spelade på de mest skiftande platser och i olika sammanhang i Sverige och utomlands. Tillsammans minns de en spelning då ett 40-tal raggare hotfullt krävde att de skulle spela mera rock samtidigt som den övriga publiken i snabb takt lämnade dansgolvet.
– Vi gjorde bara som de sa. Man säger inte emot så många raggare. Hade vi börjat veva hade vi inte suttit här i dag, säger Christer Eriksson.
Däremot blev medlemmarna i Roynes med tiden bra på att hantera andra störande eller berusade element i publiken.
Ett skott från en ollonpistol, avsedd som rekvisita i en countrylåt kunde få den störigaste bråkmakare att ta sig samman.
Men de flesta minnen från åren som turnerande dansband minns de tre med glädje och tacksamhet, och anekdoterna från platser som Säffle folkets hus och ungdomsgården i Rimbo avlöser varandra.
– Roynes spelade på alla Baldakinens restauranger under 70- och 80-talet. Det fanns 25 stycken i Sverige, och de ägdes av engelsmannen John Owen. Vi visste att han gillade svenska låtar, så vi körde såna när vi en gång såg honom bland gästerna på restaurang Skarholmen. Måndagen efter blev vi uppbokade av hans agent och fick en spelplan för Baldis hela året. Vi blev som ett husband. Det var en jättekul tid, säger Arne Krusing.
En annan favoritspelplats var Mälarsalen i Stockholm. Entusiastiskt berättar de om den stora, trogna publiken som inte sällan kom långväga ifrån för att höra sina favoriter.
– Våra fans kunde våra låtar, och hade favoritlåtar som de alltid önskade att vi skulle spela. Och de tjoade och sjöng med, minns Christer.
– Folk kom minst ett par timmar i förväg, och sedan var det smockfullt på dansgolvet, säger Royne.
Bandet hade ett par hundra låtar på repertoaren och gav under åren ut 15 skivor och kassetter. En hel del av låtarna har de skrivit själva, däribland en del gammeldansmusik. Thore Skogman har varit en viktig samarbetspartner, och Roynes fungerade som studioband på hans jubileums-LP som artist. Thore Skogman medverkade även under en av Roynes stora USA och Kanadaturnéer på 80-talet. Orkestern har även jobbat med Owe Thörnqvist.
Deras gemensamma minnen har resulterat i boken ”Livat med Roynes – 50 år i publikens tjänst”, som kom i höstas. Under årens lopp har de hjälpts åt att anteckna historier och anekdoter, och en dag insåg de att de hade material till en hel bok.
– Vi hade runt 500 historier när vi började, och det blev betydligt mer än så när vi var färdiga, sammanfattar Royne.
Under de mest intensiva åren var bandet ute på turné, ibland 230 dagar om året, borta från fruar och barn.
– Visst var vi borta mycket, men våra familjer fick i gengäld uppleva mycket kul grejer. Ibland kunde vi kombinera arbete och nöje, så de följde med när vi till exempel spelade i Kolmården, på olika fjällhotell eller åkte på turné till USA. Det var en sorts plåster på såren, säger Royne.
– Och det funkade ju, för vi är fortfarande gifta alla tre, säger Arne.
– Med samma hustrur som vi haft i alla år, skrattar Christer.
Men de drog småningom ner på turnerandet efter att ha dubbeljobbat i många år, som musiker och med ”civila” jobb. Arne och Royne blev uppskattade lärare, Christer körde taxi och blev småningom egen åkare.
Avslutningsvis tittar vi på gamla bilder av dansbandet Roynes, och skrattar åt vissa av deras scenkostymer.
– Alla orkestrar på den tiden hade liknande kläder. Det var av skattetekniska skäl, kläderna skulle inte kunna användas privat, förklarar Royne.
Royne berättar att bandet vid något tillfälle var uppe på lokala skattemyndigheten i Uppsala och visade upp sina scenkostymer så att tjänstemännen verkligen skulle förstå att de var omöjliga att bära till vardags. Christer pekar på en annan bild på bandet.
– Kommer ni ihåg de här varma i tjock, röd sammet som vi hade i TV:s Nygammalt med Bosse Larsson när vi kompade Gunnar Wiklund och Anita Hegerland? Oj, vad svettig man blev, säger Christer.