Joakim tar emot hemma i lägenheten på Luthagsesplanaden, ett stenkast i från stamstället Luthagens Bar & Kök, något som var ett krav när han flyttade hit.
– Det är lite av en "guilty pleasure" att gå dit. Jag måste kunna se från fönstret om det finns plats på uteserveringen under sommaren, förklarar han.
Tvårummaren som han delar med sambon Anna von Zweigbergk är inte bara nära favoritpizzerian, utan också barndomshemmet i Stabby. En ombonad gård där han växte upp med två akademikerföräldrar och storebröderna Filip och Martin. Med Martin delar han ett sportintresse och det blev många fotbollsmatcher hemma i hallen.Nuförtiden är han mer "passivt fotbollsintresserad", som han själv säger, och har gått över till Sirius i stället för gamla favoritlaget Newcastle. Ett lag som hängt med sen han var nio år och familjen flyttade till Durham under ett år, där pappa Anders var gästforskare vid Durham University.
– Jag kunde inte prata engelska när vi flyttade dit, så gemenskapen kom via fotbollen. Det första jag lärde mig på engelska var att svära på domaren.
Resan innebar en sorts vändning för honom. En tid innan hade han haft problem med att sova och fick flera sammanbrott i skolan. Anledningen har han inte utrett, men kallar det för "en barnform av ångest".
– Resan var ett lägligt avbrott och jag kom tillbaks med ett nytt självförtroende.
Här i dag, leende och gestikulerande vid matbordet i det julpyntade vardagsrummet, märker man att det då nyfunna självförtroendet hållit i sig. På det stundande födelsedagsfirandet kommer hans "exhibitionism" som han kallar det, nå en sorts kulmen.
– I stället för 30-års fest kommer jag anordna en 30-års konsert där jag får leva ut min rockstjärnedröm.
Konserten, enligt honom själv höjden av hybris, är heller inte något så enkelt som att han ensam ska mima till rocklåtar i en festlokal. Joakim Malmberg har hyrt in sig på Katalin, anlitat ett professionellt kompband och han kommer se till att publiken är med på noterna genom showen, så att han en gång för alla kan begrava drömmen att bli rockstjärna.
– Jag har inte tragglat mig igenom massa år i garageband och jagat drömmen, men jag har alltid gillat själva rockstjärnekonceptet. Men om jag gör bort mig så blir det en del av roligheterna Jag räknar med att mina vänner kommer att skratta åt mig, snarare än med mig.
Han tillägger:
– Det ska vara roligt. Jag förväntar mig inte att det ska bli så vackert att det tåras i ögonen, men jag hoppas kunna chocka med att göra riktigt bra i från mig i någon låt i alla fall!
Tanken är att förmedla den bild som många har av en rockstjärna. Därför ser han till redan i förväg att publiken är beredd på att sjunga med i refrängerna och fånga honom när han kastar sig ut från scenen. Att han kanske verkar flyga lite väl nära solen, ser han inte som något negativt.
– Jag tycker inte att hybris är så farligt, det kan vara schysst att ha en övertro på sig själv. Annars lär man sig inte vart ens gräns går. Jag är mer nervös för att repa med kompbandet än själva konserten. Att bandet ska glömma bort att jag inte är en riktig musiker, säger han och skrattar.
Sambon Annas vardagsliv har också fått lida lite hemma i lägenheten under konsertförberedelserna.
– Hon har ett enormt tålamod med mig när jag försöker ta alla de kritiska tonerna. Jag är skör inför projektet.
Att hans liv, likt många rockstjärnors, skulle nå sin höjdpunkt vid trettiosträcket är dock ingenting som han är orolig över.
– I någon mån är det en peak såklart, men det finns andra höjdpunkter också. Som ögonblick jag delar med vänner, med min sambo eller när jag får hänga med mina fyra brorsbarn.