Dora Larsmo föddes mitt under ett brinnande världskrig. Då snackar vi det första och inte det andra. När hon var ung var elektriciteten och bilen relativt nya påfund och än i dag minns hon sin första tur i en automobil.
– Det var märkvärdigt när bilen åkte in på gården hemma. Jag fick åka med en liten bit för första gången och det var en bekant som körde. Det var inte så konstigt, det var som att åka med en hästskjuts – fast det gick fortare.
Dora växte upp i Sköllersta, drygt två mil nordost om Örebro. Barndomen minns hon som lycklig och tvärtemot dagens urbanisering var detta en tid då landsbygden blomstrade. Det fanns med andra ord gott om barn i närområdet att leka med.
– Pappa hade en diverseaffär på landet och vi bodde väldigt bra. Vi hade en bäck som gick igenom hela trädgården – där brukade vi bada, säger Dora Larsmo.
En annan sak som påminner en om hur pass länge Dora har levt är det faktum att luffare ibland knackade på dörren till hennes barndomshem.
– Mamma var snäll och släppte in luffarna – om hon gav dem mat kommer jag inte ihåg. Men någonting fick de som de satt vid bordet och åt. Jag satt i ett hörn och tittade på dem, minns jag, säger Dora som konstaterar att detta borde ha varit någon gång på 1920-talet.
Dora Larsmo bodde i Örebrotrakten ända tills flyttlasset gick till Stockholm på 1940-talet. Där arbetade hon som barnskötare och hon sjöng även i en kör. När Lars-Erik Larssons klassiska lyriska svit ”Förklädd gud” skulle sättas upp på Konserthuset i Stockholm valdes de bästa körerna i regionen ut. Doras kör var en av de utvalda.
– Jag har alltid sjungit i kör tidigare men det är mitt stora musikaliska minne. Det är härligt att kunna sjunga och kunna hålla en ton. Jag var altstämma.
1955 gifte sig Dora med Helmer. Två år senare födde hon sitt första och enda barn Ola Larsmo. Han är med under intervjun och hjälper mamma att minnas. Ungefär tio år efter att Ola föddes flyttade familjen till Västervik där Dora började jobba på en skola för barn med funktionsnedsättning. Den typen av skola var ovanlig på den tiden. Barnen flyttades från ett boende mitt i skogen in till stan där det öppnades en ny skola. Skolan var kontroversiell och en del tyckte inte om idén. Det skrevs protestlistor eftersom man inte ville ha utvecklingsstörda alldeles inpå sig. Det gjorde Dora väldigt upprörd eftersom hon var väldigt engagerad när det gällde socialt arbete, berättar Ola Larsmo.
– Jag minns inte allt. Men det var ju inte som att undervisa en vanlig klass. Man fick förenkla för att hjälpa dem att hänga med. Det var inte så många i klassen – ungefär åtta elever tror jag det var, säger Dora som hade yrkestiteln särskollärare.
Doras man Helmer dog 1985. Sedan dröjde det några år innan flyttlasset gick från till Västervik tillbaka till Örebro. I början av det nya millennieskiftet beslutade sig sedan Dora Larsmo för att flytta till Uppsala eftersom det är där hennes son är bosatt. I dag bor hon på äldreboendet Västergården i Svartbäcken där hon har ett rum med utsikt över både Fyrisån och Domkyrkan. Om dagarna bläddrar hon i både böcker och tidningar. Litteraturen har alltid varit ett intresse – kanske var det just därför som sonen Ola Larsmo blev författare.
– Här har jag det bra. Så länge jag kan läsa så läser jag, säger Dora.
Hundraårsdagen firas med tårta tillsammans med några släktingar.
– Inte vill jag sitta här ensam när jag fyller år inte, avslutar Dora.