Humanist med medicintalang

Andra har haft honom som lärare under sin medicinarutbildning.
- Jag föddes i en liten by utanför Pite, men sedan när jag var fyra flyttade vi till en annan liten by, utanför Skellefte, säger han med frånvaron av rikssvenskans slut-å i ortnamnen tydligt markerad.
- Den första delen av mitt liv tillbringade jag alltså på landsbygden, och livet på landet blev ett slags primär identitet, fortsätter han och lägger till att hans pappa var folkskollärare och mamma hemmafru.
- Jag var nummer två i barnaskaran - eller tre, för jag hade en storebror som dog innan jag föddes. Och nu bor alla vi fyra syskon här i Uppsala, konstaterar han.
Det sjöngs en hel del i den Birgegårdska familjen; pappan spelade gitarr och sjöng och mamma var med i kyrkokören.
- Brorsan och jag spelade i en jazzgrupp. De andra var äldre och hade redan valt instrument. Men de behövde en basist, så jag fick spela bas, berättar han.
- Jag hade egentligen tänkt läsa historia och filosofi, men sadlade om när jag gjorde vapenfri värnplikt på Arlanda. Det var ett slags ständigt pågående livsåskådningsseminarium, där alla hade sina skäl att inte vilja bära vapen. Den lite högtflygande idealismen övergick i en vilja att göra konkret nytta, och jag tyckte att även en medioker läkare väl gjorde mer nytta än en historiker.
- Så jag är humanist i botten och när jag undervisar blivande läkare brukar jag säga att vad vi behöver är humanister med talang för naturvetenskap, säger Gunnar Birgegård.
Han började läsa medicin här i Uppsala våren 1965 och sökte sig tidigt till OD, som han hört och imponerats av som gymnasist hemma i Skellefteå, och blev glatt överraskad när de ringde och sade att han kommit in.
- Så OD blev i mycket kärnan i det sociala livet. Och jag hade redan träffat min blivande fru, så det blev inte av att jag sprang på nationerna.
- Kandidaten bränner sitt ljus i båda ändar, sa hyrestanten, som tyckte att jag hade för mycket sociala aktiviteter. Och när så Ulla kom in i mitt liv, då blev hon ju bekymrad.

Men studierna gick, trots hyrestantens farhågor, bra och när han gått färdigt utbildningen fastnade han på en gång för blodsjukdomar.
- Anledningen var att min chef var en så fin förebild i patientbemötandet. Det fanns fördomar, somliga tyckte att det fanns en motsättning mellan att vara en skicklig läkare och att vara empatisk. Själv har jag alltid tyckt att det varit viktigt att ägna sig åt den psykologiska omvårdnaden och har bedrivit mycket undervisning i kommunikation för läkarstudenter och färdiga läkare. Senare blev jag föreståndare för läkarprogrammets pedagogiska enhet och vi har startat en helt ny, problembaserad läkarutbildning, reformerad från grunden. Den hade stått stilla så länge, så det här är den största förändringen i läkarutbildningen sedan Olof Rudbecks tid, säger Gunnar Birgegård med uppenbar stolthet.
Men livet har trots allt inte bara varit arbete. Han har till exempel alltid sett till att hålla kvällar och helger fria från jobb.
- Annars hade jag ju aldrig hunnit med OD. Jag var med i 33 år och var konferencier i 27, jobbade med programråd och Capriceregi. Att presentera musik så att folk kunde öppna sina sinnen och ta emot den, det har varit ambitionen. Fast efter varje Caprice gick man in i en postcapriciös depression, tillstår han.

Efter att ha slutat i OD har han nästan sjungit ännu mer, i operagruppen Operaviva och med Håkan Sund i Fyra Ramlösa.
Födelsedagen innebär inte att han slutar arbeta, men han har som ambition att "komma ner till 100 procent".
Denna mindre arbetsbelastning hoppas han skall ge mer tid åt sången.
- Och Ulla, som redan är pensionär, utövar ett visst inflytande på mig för att vi skall resa mer tillsammans, avslutar Gunnar Birgegård.

Humanist med medicintalang

För ett informerat fåtal Uppsalabor är Gunnar Birgegård känd som professor i medicin, med hematologi som specialitet. Betydligt fler känner honom dock som den som under 27 år var konferencier på OD:s konserter och capricer.