– Jag är så himla glad att jag lever. Jag föll och slog i huvudet i december förra året när jag precis hade släppt ut min häst, jag låg på marken i en och halv timme. Jag hade slagit hål på skallbenet, det var nära att jag skadade lillhjärnan, säger Maj-Britt Nilsson.
Av en slump upptäckte en granne henne. Nu är hon så gott som återställd. Hon går på sjukgymnastik var fjortonde dag.
Olyckan förändrade hennes syn på livet. Nu uppskattar hon det på ett annat sätt och är nöjd med det.
Hon berättar om de fyra sönerna och barnbarnen som spelar en stor roll i hennes liv och om hur viktigt det är med musik. Vi sitter i hennes vardagsrum. Hennes golden retriever, som heter Pepsi, hälsar och vill gärna var med.
– Jag känner mig inte som 70 år, jag arbetar frivilligt som diakon, jag sitter med i Centerpartiet, socialnämnden och kyrkorådet vid Frösåkers församling, säger hon.
På tomten står leksaker som hennes söner lekte med som barn. I dag är det barnbarnen som gör det. Pepsi rullar sig i gräset och följer glatt med Maj-Britt när hon visar runt på tomten.
Huset i Vamsta var förr ett sommarhus. Sedan några år bor hon och maken här permanent. De sålde huset i Östhammar. Själv säger Maj-Britt Nilsson att de bor mitt i skogen.
Som diakon har hon mött många människor. Hon har lärt sig att möta folk där de befinner sig och att visa dem respekt.
– Det är en viktig skillnad mellan att höra och lyssna och se och titta. Man kan aldrig få en människa att förstå sitt värde om man inte är en aktiv lyssnare.
Under åren som diakon har hon besökt många människor. För många är det möjligheten att tala med någon som är viktig. Maj-Britt Nilsson berättar om ett tillfälle då hon blev kallad till sjukhus för att tala med en man.
– Han ville tala om sin deklarationen, men i själva verket hade han själsliga problem och var ensam. Ensamheten är antingen vald eller påtvingad.
De första åren i livet bodde Maj-Britt Nilsson i Almunge. Efter några år köpte fadern en gård i Valö. Efter realexamen arbetade hon på gården och körde massaved och timmer.
– Vi syskon fick lära oss att arbeta, vi hjälptes åt med allt och vi sa aldrig nej till våra föräldrar.
På gården hade familjen kor, hästar, grisar och höns, men för Maj-Britt var det aldrig något alternativ att ta över gården. Hon började arbeta på Östhammars sjukhus som sjukvårdsbiträde på röntgenavdelningen.
Redan som barn tyckte hon att omsorg om andra människor var viktigt. Hon ville att hennes föräldrar skulle få sitta i var sin gungstol och ha det bra på när de blev gamla.
1982 vigdes hon till diakon i Uppsala domkyrka av ärkebiskopen. Under åren har hon vidareutbildat sig och framhåller att hennes arbetsgivare inte varit snål när det gäller fortbildning.
Natur och djur betyder mycket för henne. Nyligen hörde hon kattugglan och det händer att hon ser havsörn. För ett tag sedan såg hon ett rådjur som slagits av ett lodjur och själv jagar hon både älg och rådjur. Hon har skrivit dikter om hur det är att sitta på älgpass.
– Man sitter ner och ser hur morgonen börjar komma. Grantopparna rör sig i vinden. Jag har till och med sett en ekorre snubbla. Det händer att en fågel sätter sig på plåttaket och jag kan höra hur den trippar fram, kanske tittar den ner på mig och undrar vem jag är för en. Och vi bor mitt i allt det här, säger Maj-Britt Nilsson och ler stort.