Göteborgsförorten Bergsjön 1978. Anneli är 15 år och jätterädd där hon står på balkongen med sin lillasyster. På gatan nedanför kastar hennes påtända klasskamrater sten mot poliserna. Allt är overkligt och skrämmande.
– Jag var konstant rädd i fyra år men nu är jag glad för de där åren. Så nyttigt att se människor med väldigt dåliga förutsättningar som ändå lyckades resa sig. Det är lätt att snacka om att skärpa sig men så enkelt är det inte. Ett samhälle som inte tar hand om sina barn är inte ett demokratiskt samhälle.
Anneli Häyrén Weinestål är född i Uppsala och växte upp i Salabackar. När hon var tolv år skildes hennes föräldrar och hon och hennes lillasyster flyttade med mamma till Göteborg där mamma skulle utbilda sig till busschaufför. Kvar i Uppsala var pappa och hennes storebror.
Efter fyra år i Bergsjön flyttade familjen in till Göteborg.
Anneli gick på vårdskolan först och fick sedan jobb som städerska och frukostvärdinna på Park Aveny. Där blev hon huvudskyddsombud vid 19 års ålder. Erfarenheten från hotelljobbet har hon stor nytta av nu som forskare med inriktning på kön och arbete.
– Jämställdhet är en av de absolut viktigaste demokratiska frågorna. I Sverige är det inte så bra ställt som man kan tro. Det går faktiskt bakåt. Visserligen är över 80 procent av kvinnorna yrkesverksamma men kvinnor och män gör olika saker och håller tillbaka varandra. Men det finns en diskussion nu med en annan röst. Mitt i backlashen händer det något.
Anneli har just avslutat en studie om brandmäns föreställningar om risk och maskulinitet. Under tre månader fick hon följa en grupp brandmän i en ganska stor räddningstjänst i en mellansvensk stad. Hon studerade dem i deras arbete, intervjuade dem och hade seminarier. Resultatet blev inte det förväntade. Det visade sig att risktagande inte alls premierades. I stället lyftes omsorg och mjukhet fram som viktiga egenskaper för att göra ett bra arbete.
Brandmännen själva, både män och kvinnor, menar att de jobbar med både traditionellt kvinnliga och manliga egenskaper.
Just nu håller Anneli Häyrén Weinestål på och skriver om ambulanssjuksköterskor. Hon undervisar också en del och är mycket ute och föreläser, nu senast på ÅF, Ångpanneföreningen.
Efter städjobbet på Park Aveny blev det komvux och ekonomlinjen.
När det var dags att plugga på universitetet flyttade hon tillbaka till Uppsala eftersom hon längtade efter sin pappa och sin storebror. Hon läste företagsekonomi och var den enda på sin kurs som var ensamstående mamma. Sin äldsta son Andreas födde hon när hon var 18 år, pappan var grek och hennes ungdomskärlek men de levde aldrig tillsammans. En av hennes lärare var Bosse Wennström, som blev far till tvillingarna Adrian och Victoria som nu ska fylla 21. De gifte sig och levde tillsammans i sju år.
För tolv år sedan gick Anneli igenom en svår bröstcancer. Sedan dess betraktar hon livet som att hon hela tiden får ett år till. Det borde vara mer accepterat att prata om kvinnokroppen och åldrandet, anser hon, i stället för tabu som hon upplever att det är. Och hon har svårt att gå med på att ungdomen premieras så mycket.
– Det känns jättebra att fylla femtio! Du ser inte ut som femtio, säger man och då förväntas man tycka att det är väldigt positivt. Jag tycker att det är bra om det syns hur gammal man är för med åldern kommer ju också pondus och kompetens och det är inget som jag vill vara utan.