Meningen med livet. Den frågan har intresserat Ingrid Persenius under hela hennes liv. Det var nyfikenheten på livet som fick henne att byta bana och börja studera teologi i Uppsala. Men först läste hon företagsekonomi i hemstaden Stockholm. Hon gick en ettårig yrkesutbildning på Bar-Lockinstitutet.
– Hade jag varit man hade jag läst på Handels, men nu är jag ju kvinna så det blev inte så, säger hon.
Sedan arbetade hon inom affärsvärlden, läste ett år till läkarsekreterare och arbetade inom sjukvården.
Ingrid Persenius står i köket som badar i vitt ljus från solen och snön utanför.
Tittar man ut ser man att man befinner man sig precis på Uppsalas mesta Fanny och Alexander-gata. Till vänster går gatan upp mot vad som i Bergmans film är Teatern, och mittemot ligger Upplandsmuseet som i filmen är biskop Edvards tjänstebostad. Men kontrasterna mellan Bergmans asketiska biskopsgård och det ombonade biskopshem vi nu vistas i är stora.
Efter ekonomistudierna ville hon studera de existentiella frågor hon alltid funderat över. I Bibeln hittade hon svar. Och i Uppsala träffade hon sin man. Trots att, eller kanske just därför att, de bägge arbetar inom kyrkan talas det inte mycket religion hemma.
Maken är biskop i Uppsala stift och Ingrid är präst i Helga Trefaldighets församling och Eriksbergskyrkan.
Under sina 30 år som präst har hon sett kyrkans förändring på nära håll. För många är kanske de mest påtagliga förändringarna möjligheten för homosexuella par att gifta sig i kyrkan, moderniseringen av trosbekännelsen, och genusperspektivet som ändrat uppfattningen om gud som en ”han” och skapat diskussioner om symboliken i att bruden överlämnas av sin far. Men förändringar har alltid funnits och är naturliga i ett levande samhälle, menar Ingrid Persenius.
– Det viktiga är att förändringar inte sker för förändringens skull. En förändring bör växa fram ur folklagren. Som detta med att tända ljus, det har blivit en stark tradition på grund av ett växande intresse och en efterfrågan, säger hon.
Den största förändringen ser hon dock i tolkandet av bibeltexter.
– Som barnaga, till exempel. Det fann man tidigare stöd för i Bibeln, men det gör man inte längre. Det samma gäller med synen på synd som har förändrats och anpassats. Vi människor och vår tro är levande stenar i kyrkan. Det blir mer och mer tydligt för kyrkan att man måste föra en dialog, säger hon.
Sina ekonomikunskaper har hon haft nytta av även inom kyrkan. Organisationsteori och kvalitetsperspektiv från näringslivet går att använda för att förbättra även den kyrkliga verksamheten.
I sin avhandling i religionssociologi som lades fram 2006 skrev hon om just kvalitet kring omsorg och mänsklig värdighet i kyrkan.
– Det knepiga är att egentligen kan inte tankar från affärsvärlden appliceras på en idéburen verksamhet som kyrkan. Motivet för verksamheterna skiljer sig för mycket åt. Affärsvärden vill tjäna pengar, medan man inom kyrkan tjänar Jesu Krist av kärlek till sin nästa.
Trots att Ingrid Persenius nu fyller 60 har hon inte funderat över det stundande livet som pensionär.
– Många präster tjänstgör efter pensionen. Att vara präst är en livslång kallelse, säger hon.
Under åren har hon insett att livet är ett ständigt lärande.
– Man känner att Gud, nu har jag väl ändå lärt mig nog? Men så är det aldrig. Det handlar om en nyfikenhet, men även om osäkerhet och tillit – samtidigt – en ständig tro på att varje individ har något unikt, att alla ska få komma till sin rätt, säger hon.
Men framför allt ger det hopp om att saker alltid ordnar sig till slut. Och även om livet är ett ständigt lärande och omvärderande finns det en sak Ingrid Persenius tror att hon hittat svaret på. Meningen med livet är kärleken.