Besöket hos Gunilla Carlsson blir något av en nostalgitripp för UNT:s skribent som är fyrtiotalist och uppvuxen på landet. När vi kliver ur bilen slår doften av hö emot oss. På ängarna som omger gården i Mångsta där hon bor betar kor och hästar. Någonstans pickar höns (fast de visar sig inte) och utanför ladugården smyger en grårandig katt runt knuten.
Gunilla Carlsson möter oss vid grinden. Hon är inte ensam. Runt henne formligen svärmar fyra trasselsuddar på fyra ben. Det är Jippie, Truls, Oliver och Czindra, hennes fyra hundar av rasen puli, som glatt skällande tar emot oss. För tillfället verkar de ha glömt bort att de tränats – och till och med vunnit pris – i lydnad.
När de lugnat ner sig litet ser man att de faktiskt har både ögon och nos, trots att det mesta skyms av pälsen som består av så kallade dreadlocks.
Gården där hon och hennes man Lasse bor är hans föräldrahem. Själv är hon född och uppvuxen i Uppsala. Stadstjej med andra ord. Men omställningen till mjölkbonde har gått bra. För livet på landet har sina klara fördelar, säger hon.
– Det är skönt att bo här. Det är för mycket folk i stan, tycker jag. Men det är roligt att åka in till Uppsala och handla någon gång då och då.
Att sköta en bondgård kräver sin man och kvinna. Väckarklockan ringer klockan sex på morgonen och då är det raka spåret ut i ladugården som gäller. Där väntar 35 mjölkstinna kor på att bli mjölkade. Sedan är det förstås en hel del att sköta om och fixa i ladugården innan det är dags för frukost.
Beroende på säsong är det mer eller något mindre att göra innan korna skall in och mjölkas ännu en gång på eftermiddagen. Så särskilt mycket ledig tid blir det inte. Hon minns knappast när de hade semester senast. Men så påminner hon sig en resa till Lanzarote en vecka för tio år sedan. En riktig långsemester med en mjölkbondes mått mätt.
– Och så har vi varit borta några långhelger också, lägger hon till.
Hundar har hon haft ända sedan hon var tolv år. Första hunden var en schäfer, sedan har det varit mopsar och en ”Lassie” innan hon fastnade för den ungerska nationalrasen, vallhunden puli.
– Det var en kompis som tipsade mig om att åka och titta på en valp och när jag såg den föll jag direkt. Den såg ut som ett litet får.
När valparna växer till sig tvinnar underullen ihop sig med pälsen och bildar de karaktäristiska dreadlockarna.
– Pälsen är inte så svårskött som man kan tro. Man får tvätta den litet oftare än på andra hundar men det är inget problem. Dessutom är hundarna lättlärda och aktiva. Och så är de lika roliga som de ser ut!
Och sällskapssjuka förstår man. Samtliga hundar, plus katten Saffran av okänt ursprung men med drag av Siames, delar sovrum med husse och matte.
Även om dagens jubilar trivs med livet som mjölkbonde händer det att hon tänker framåt på den dag hon skall pensionera sig.
– Det skall bli skönt att få ligga och dra sig på morgnarna.