Det finns hästfolk och så finns det vanliga människor säger dagens jubilar Elisabeth Lette.
– Hästfolk är tåliga, vana vid besvärligt väder och obekväma tider och lägger ner all sin tid och sina pengar på hästarna.
Vi träffar henne i sadelkammaren på ridsportsanläggningen Underberga några kilometer söder om Vassunda. Där har hon har sin häst B-Day inhyrd och dit åker hon för att rida varje dag, utom när hon är på resande fot.
I sadelkammaren på Underberga råder oklanderlig ordning. När Elisabeth Lette skall fotograferas tillsammans med den egna uppfödningen, shimmeln B-Day, sätter hon först på honom ”gåbortsgrimman” för att han skall se extra stilig ut. B-Day som är ett svenskt halvblod med hela 1,70 i mankhöjd gillar att posera förstår man. Han har ”scenvana” efter många framgångsrika uppvisningar på dressyrbanor runtom i Sverige.
Själv kan Elisabeth Lette räkna in sig i hästfolkskategorin sedan 12-årsåldern. Det var hennes yngre syster som lockade med henne till stallet som låg i Enskede en bra bit från hemmet på Södermalm i Stockholm. Det gick visserligen att ta sig dit med tunnelbanan men för att spara in de 1:20 som biljetten kostade hände det ofta att hon promenerade i stället. Kanske var det så hon grundlade den kondition och uthållighet som krävs för att bli en framgångsrik tävlingsryttare.
– Jag var inte särkilt intresserad av att gulla med hästarna utan snarare fascinerad av att försöka få dem att göra som jag ville. Och när jag lyckades ville jag bli bättre och bättre. Med facit i hand kan man konstatera att det blev hon också – efter många års målmedvetet slit och träning.
Prov på målmedvetenhet visade hon också när det gällde studierna. Hon hade tidigt bestämt sig för att bli läkare. Efter studentexamen 1960 på Högre allmänna läroverket för flickor på Södermalm började hon läsa medicin på Karolinska institutet (KI) i Stockholm. Parallellt med studierna fortsatte hon att rida och tävla. Träna gjorde hon tidiga morgnar och sena kvällar och nätter.
Studierna påverkades inte negativt av ridningen. Tvärtom. Som 25-åring fick hon sin läkarlegitimation och började specialisera sig som radiolog samtidigt som hon vikarierade som läkare. Sin första fasta tjänst som röntgenläkare tillträdde hon 1967 på Södersjukhuset i Stockholm. Samma år träffade hon sin blivande man, Eric Lette. Var de möttes? I stallet förstås! Det gifte sig ett år senare.
Hon har även jobbat som underläkare på Sabbatsbergs sjukhus och Huddinge sjukhus. Dessutom en kort tid på KS och ett år som kirurg på Ersta sjukhus som en del av randutbildningen för specialistkompetensen. De sista 25 åren före pensionen arbetade hon som överläkare på Sophiahemmet i Stockholm. Under alla år där hade hon sammanlagt fem sjukdagar – på grund av ett brutet finger.
Men så, för tre år sedan, hände det som inte fick hända. Strax innan hon skulle ta plats vid domarbordet under en dressyrtävling i Flyinge i Skåne föll hon ihop och fick köras i ilfart till Universitetssjukhuset i Lund. Stora kroppspulsådern hade brustit och operationen blev ytterst dramatisk. När hon vaknade upp var hon delvis förlamad och blev tvungen lära sig gå och röra armarna på nytt. Trots att hon som läkare mycket väl visste hur allvarlig situationen var tvekade hon aldrig om att hon skulle fixa det.
Det gjorde hon också. Målmedvetenheten hade inte drabbats av någon förlamning! Redan påföljande år dömde hon samma tävling på Flyinge. Men den gången kändes det litet skakigt medger hon.
I dag är hon, som framgått ovan, i full gång med både ridningen och andra aktiviteter. Kanske är det faktiskt så att hästfolk inte är riktigt som vanliga människor?!