Hon tycker att lyckokänslan efter att ha nått baslägret på Mount Everest är svår att beskriva.
– Man gick runt med ett leende på läpparna en lång tid framöver, säger hon.
Gruppen hon deltog i träffades i Katmandu i Nepal. Därifrån flög man i propellerplan till byn Lukla som har en av världens farligaste landningsbanor. Målet för resan var att nå Mount Everests basläger på 5 400 meters höjd. Toppen ligger på 8 848 meters höjd. På vägen mot baslägret besteg man toppen Kala Pathar på 5 500 meters höjd.
– På slutet kunde man bara gå kanske hundra steg i taget innan det kändes som om orken tog slut. Det värkte i benen och varje steg kändes jättejobbigt. Jag minns att jag räknade högt för varje steg jag tog den sista biten.
Turligt nog drabbades hon aldrig av huvudvärk eller illamående som vissa av expeditionens deltagare.
– Kanske berodde det på att jag drack mycket vatten och att jag hade en någorlunda god fysik.
Vandringen från startpunkten vid byn Lukla upp mot baslägret tog åtta dagar, inklusive acklimatiseringsdagar. Nerfärden tog cirka tre dagar.
Packningen bars av sherpor från lokalbefolkningen. Själva bar man bara sin dagryggsäck. Övernattade gjorde man i enkla ”Tea House” utan värme. Det var november, i slutet av turistsäsongen, och temperaturen låg hela tiden på minus.
– Det starkaste intrycket från resan var hur otroligt vackert det var. Vart man än såg hade man fantastiska vyer framför sig. Landskapet ändrade sig också ju högre upp man kom och man tröttnade aldrig på att se sig omkring. Det var rogivande att vandra så många timmar per dag. Man lärde känna de andra deltagarna väldigt bra och de nepaleser vi träffade var också otroligt gästvänliga.
Åter till jubilarens bakgrund: Hon föddes och växte upp i Mariehamn på Åland. Direkt efter studentexamen flyttade hon till Uppsala där hon kommit in på samhällsvetarprogrammet.
– De flesta ålänningar som läser vidare på universitet söker sig endera till Uppsala eller Åbo. Eftersom min finska inte är särskilt bra kändes Uppsala som det naturliga valet.
Efter tre terminers samhällsvetenskapliga studier sökte hon 2005 in på det nyinrättade logopedprogrammet vilket innebar ytterligare fyra års studier.
– Det var en bra mix av teori och praktik och sammanhållningen i gruppen, som uteslutande bestod av kvinnor i åldrarna tjugo till femtio år, var jättebra .
Efter praktik på bland annat Akademiska sjukhuset och Mora lasarett fick hon 2009 ut sin legitimation.
I dag arbetar Sofia Grunér på Logopedbyrån Dynamica i Upplands Väsby, främst med dyslexi- och dyskalkyliutredningar, det vill säga läs-, skriv- samt räknesvårigheter. Dessutom föreläser hon på skolor om hur man kan underlätta för elever med dessa problem.
– Exempelvis kan eleverna lyssna på sina läromedel i stället för att läsa dem och uttrycka sina kunskaper muntligt i stället för att skriva ner dem på prov. Sen försöker jag också inspirera elever, föräldrar och lärare att använda sig av tekniska hjälpmedel som till exempel appar som hjälp.
Jubilarens fritid är intecknad till taknocken. Triathlonträningen tar mycket tid och i år siktar hon på sitt tredje deltagande i Stockholm Triathlon. På litet längre sikt finns det en annan utmaning hon börjat fundera kring.
– Det skulle vara häftigt att bestiga Kilimanjaro.