För 20 år sedan fick Sonja Petterson cancer. Ett traumatiskt besked för alla som får det. För Sonja Pettersons del skulle det innebära stora förändringar för henne eftersom man tvingades operera bort hennes tunga och hon förlorade bland annat talförmågan.
Intervjun med Sonja Petterson har därför skett genom att hon skrivit ner på papper sina tankar och svar på intervjufrågorna.
”Cancern var smygande”, berättar hon. Den upptäcktes av en tandhygienist och efter flera turer till olika läkare kände sig Sonja Petterson så trött på alla negativa sjukhusbesked att hon först tackade nej till behandling trots att det beskedet var det enda som andades någon optimism, berättar hon.
Olika besked från läkarna på Karolinska sjukhuset och på Akademiska sjukhuset var förvirrande för henne.
”Så olika kan läkare tänka och jag insåg att min tidigare föreställning om medicinen som en exakt vetenskap inte alls stämde”, berättar hon.
Men först litet om Sonja Pettersons första decennier och hennes konstnärskap. Barndomen i Heby var lycklig. Mamman var hemma varje dag när Sonja och brodern Hans kom från skolan. Pappan var tegelmästare och företagsledare.
Mötena med barn- och djurvännen tant Frida är lyckliga barndomsminnen. På senare år har Sonja hyllat henne genom att anlägga Tant Fridas stig, ett uterum för offentlig konst, ty stigen är smyckad med 13 vackra ”Sonjaskulpturer” av hundar och katter.
– Jaså, du är från Heby, platsen som Gud glömde, sade rektor Redin vid Högre Allmänna Läroverket i Uppsala, numera Katedralskolan, till Sonja när hon skrev in sig där.
”Jag var länge riktigt sur på honom för de där orden”, kommenterar Sonja.
Efter studenten flyttade Sonja Petterson till Stockholm för studier på Konstfackskolan och Konsthögskolan. Sonja ville ägna sig åt skulptur. Där träffade hon målaren Å C Danell och de blev ett par. I slutet på 1960-talet köpte de tillbaka Sonjas föräldrahem, ett funkishus som hennes far hade ritat, där de också har sina ateljéer.
Sonja Petterson är bland annat representerad på Moderna museet, Aguélimuseet, konstmuseerna i Uppsala, Västerås, Kalmar, Norrköping och i Statens samlingar.
När Konsthögskolans vårutställning 1963 närmade sig gjorde Sonja ett naturtroget porträtt av sin mops Caecar. Detta var i en tid då den abstrakta konsten var högsta mode.
”Döm om min häpnad när utställningskommissarien direkt efter visningen kom rusande och meddelade att Pontus Hultén på Moderna Museet ville köpa mopsen”, berättar Sonja Pettersson.
Utställningskommissarien tillade att: ”Det är bara för att den liknande honom själv.”
Åter till sjukdomstiden. Medan läkarna trätte om vad som skulle göras var det en sjuksköterska på Karolinska sjukhuset som Sonja Petterson beskriver som ”mycket inkännande”, och den kvinnan fick Sonja på andra tankar:
”Nu tar vi hand om allting”, sade sköterskan i telefon och jag kände mig som om jag på nytt var ett litet barn och snälla mamma lyfte upp mig i famnen när jag var ledsen”, berättar Sonja.
Operationen var omfattande och pågick i 24 timmar. Ingreppet förändrade utseendet och gjorde att Sonja inte längre kunde tala och äta på vanligt vis.
Sonja Petterson säger att hon är tacksam för att hon aldrig varit någon utpräglad sällskapsmänniska.
”Och i mitt yrke spelar knappast talförmågan någon som helst roll. Jag klarar mig bra i vardagslivet, folk är förstående och snälla. Och lite kommunicerar jag genom mina skulpturer.”
Hon hade stor nytta av sina kunskaper i scenografi när hon och Å C Danell förvärvade och byggde om det gamla bryggeriet i Heby till konsthall och Tegelbruksmuseum. Flera tusen personer besöker varje sommar huset.