Våningen där hon bor ligger högst upp i ett av husen som tidigare utgjorde Fjellstedtska Skolan. Catharina Parkman har bott i huset sedan 1963.
Hon säger när jag kommer att jag inte behöver ta av mig skorna.
– Jag är så gammal så jag har aldrig lärt mig den seden, säger hon med ett skratt.
Att fylla 90 tycker hon känns lite underligt. Så gammal blev ingen av hennes föräldrar och de senaste åren har gått fruktansvärt fort.
Catharina Parkman rör sig snabbt när hon serverar äppelcider i vardagsrummet. Gäster är hon van vid. Maken Allan Parkman – också han prästbarn – var skolans rektor och rektorsparet hade ofta samlingar i hemmet för lärare och elever och annat skolans folk. Det var tillfällen som nog påminde värdfolket om prästgårdens kyrkkaffen.
Hon beskriver sin barndom som mycket lycklig. Tillsammans med lillebror och prästgårdsarrendatorns barn klättrade hon i träd, hoppade i höet och såg korna mjölkas. I skolan gick de periodvis bara tre dagar i veckan.
– Varannandagsläsning kallades det. Men det måste ha räckt, för när vi började realskolan inne i stan låg vi inte efter stadsbarnen, som vi tyckte.
Hösten 1947 steg Catharina Parkman av tåget i Uppsala för att studera engelska, latin och svenska och så småningom bli lärare.
Med undantag för några år i Enköping har non varit Uppsala trogen. Fram till 1982 undervisade hon här på Fjellstedtska och sedan på Lundellska skolan.
– Latin var det roligaste undervisningsämnet. Att få eleverna att överblicka en hel lång mening, det var tillfredsställande!
Vid sidan av arbetet och de tre barnen har hon varit kyrkvärd i domkyrkan.
– Att vara kyrkvärd är förenat med en viss bundenhet och en inte helt obetydlig arbetsinsats, särskilt vid de stora helgerna. Men att vara kyrkvärd – och att få vara det i Uppsala domkyrka – innebär framför allt en stor förmån: att få röra sig hemvant i den stora katedralen, att tillsammans med präster, kyrkomusiker och körer få vara med och gestalta gudstjänster och högtider i detta fantastiska kyrkorum – det är en glädje och en nåd!
Sorg fick hon uppleva när sonen Håkan omkom i en drunkningsolycka vid 32 års ålder. Han var musiker och efterlämnade en dotter. Catharina Parkman visar ett svartvitt foto av en ung man med lockigt hår.
– Det är så förfärligt fel när föräldrar överlever sitt barn, säger hon.
Maken Allan gick bort 2012 efter 61 års äktenskap.
– Att nu komma hem efter att ha varit ute ett tag och sätta nyckeln i ytterdörren och öppna och finna hemmet tyst och skrivbordsstolen vid fönstret tom, det är oerhört vemodigt.
Catharina Parkman besöker ofta Senioruniversitetets föreläsningar och filmkvällar. Backen mot Fyrisbiografen tycker hon är lite besvärlig, men promenerar ändå dit med sin rollator. Och på söndagarna missar hon inte gudstjänsten i domkyrkan.
– Trots att alla andra i familjen är musikaliska kan jag inte sjunga rent och har svårt att känna igen melodier, men när orgeln brusar starkt och fyller katedralen, då upplever jag musik!
Födelsedagen kommer den gästfria före detta läraren att fira genom att själv vara gäst tillsammans med familjen.