Vi träffas hemma hos Margareta Hillgren i Nyby, där hon bott sedan början av 90-talet. Ett påbörjat korsord ligger på köksbordet, och katten Tisse pockar på katters vis diskret men bestämt på uppmärksamhet.
– Jag har tagit över honom efter ett barnbarn. Egentligen är jag hundmänniska, säger Margaretha, och berättar om de taxar och gråhundar som passerat revy i hennes liv.
Hon växte upp i Dannemora, där hennes pappa var lokförare i gruvorna. Hon hade tre syskon, och fick tidigt ta ansvar för sin lillebror som föddes när hon var tio år. Efter åren i Dannemora kyrkskola började Margareta som 14-årigt hembiträde hos Axel Pettersson på Östra Ågatan i Uppsala. Försommaren 1949, dagen efter att hon gått ut skolköket i Dannemora skola, kom hon till stan med tre olika adresser uppskrivna.
– Oj vad rädd jag för alla bilar, och så mycket folk det var överallt, inte alls som i Dannemora. Min pappa hade rått mig att leta rätt på någon med blanka knappar och fråga efter vägen om jag kom vilse.
Margaretha förlorade tidigt kontakten med sin pappa, men återknöt den som tonåring. Han blev sedan ett stort stöd i hela hennes liv.
– Han var en underbar pappa. Herregud, så trevligt det var att vara med honom när det bara var han och jag, utbrister hon, och låter nästan som den lyckobubblande 14-åring hon en gång var.
Ända sedan barnsben drevs hon av en känsla att hon minsann skulle visa hur mycket hon kunde för sin omgivning.
Hon gifte sig och fick barn, men samtidigt var hennes dröm att bli sekreterare.
– Jag läste NKI-kurser på nätterna och skötte ungar på dagarna, sammanfattar Margaretha, som gick ut NKI med strålande betyg och gick flera sekreterarutbildningar innan hon 1973 började sin första sekreterartjänst på Friluftsfrämjandet i Uppsala. Hon arbetade sedan på Kvartärgeologiska institutionen i Kåbo, där hon stiftade bekantskap med märkliga specialskrivmaskiner med märkliga kvartärgeologiska tecken.
För 17 år sedan gick hon i pension, och sticker inte under stol med att den första tiden som ”friherrinna” var påfrestande:
– Efter pensionen satt jag hemma ett helt år. Jag var arg och ledsen, jag hade ingenstans att gå, och det kändes som om jag inte behövdes. Det var jobbigt att se folk som gick till sina arbeten och lika jobbigt att se dem när de kom hem igen, säger Margaretha.
Under den perioden ställde hon sig många frågor: Vad är och vad gör en pensionär?
Men det där var längesedan, och sedan dess har tillvaron förändrats. Margaretha, som är en glad och utåtriktad person, har blivit en utpräglad föreningsmänniska med mängder av aktiviteter och åtaganden även om hon börjat trappa ner det sista året.
Hon har bland annat varit matvärdinna på Nyby servicehus, suttit på expeditionen där, är involverad i Klubb Nyby och varit mötesvärd i Vänsam – för att inte tala om alla sekreterarposter hon haft. Så fort föreningsmedlemmarna hört talas om hennes tidigare yrkesliv:
– Med facit i handen skulle jag nog ha sagt att jag var lokförare i stället, skrattar hon.
Margaretha har alltid tyckt om att ta långa promenader, men en trilskande höft har hållit henne klavbunden hemma. I slutet av februari, efter 2,5 års väntan, fick hon äntligen sin operation, och nu ser hon minst sagt framtiden an med tillförsikt – även om hon inte orkar med några gratulanter hemma utan tar emot sina gäster i Nyby servicehus på fredag..
– Och snart ska jag dansa hambo på bordet! Men jag börjar med att ta mig till parken för att njuta av solen och lyssna på småfåglarna.