I lägenheten på Folkungagatan är väggarna täckta med konst och välfyllda bokhyllor. Annika Berg-Frykholm har ett arbetsrum där hon skriver och maken Jim Frykholm en målarateljé. Under jubilarens uppväxt i Sandviken och Motala såg det annorlunda ut.
– Jag kommer från en arbetarmiljö, helt och hållet. Visserligen trodde man att jag skulle bli först i släkten med att ta studenten, men när det kom till kritan var jag för skoltrött.
I stället började hon arbeta på kontor, och senare inom vård och omsorg. Det var när Annika Berg-Frykholm var barnflicka hos författarna Per Wästberg och Margareta Ekström i Heby som hon tog första steget mot att ägna sig åt berättande. Margareta Ekström hade noterat att hon läste mycket och frågade om hon inte skulle vara intresserad av att läsa litteraturvetenskap.
– Jag visste inte ens vad det var, men tog reda på mer och sökte till Uppsala universitet. Det visade sig vara fantatsiskt roligt.
I barndomen drömde hon om ett skrivande yrke, men det var ingenting som Annika Berg-Frykholm uppmuntrades till. Med några års studier i bagaget vågade hon söka till journalistutbildningen på Skurups folkhögskola och kom in. Sedan dess har Annika Berg-Frykholm arbetat som journalist, huvudsakligen på frilansbasis. Hon kan sakna att ha kollegor, men det vägs upp av friheten.
– Jag har kunnat skriva om sådant som verkligen intresserar mig – människor och det som berör oss.
Ett uppdrag kom att bli avgörande. Hon intervjuade bildterapeuten Birgitta Löwendahl och hade med sig en målning hon själv gjort utifrån en dröm, som föreställde ett liggande barn i ett islandskap. Barnets huvud brinner och en kvinna försöker klösa loss is med naglarna för att släcka elden.
– Jag bad Birgitta Löwendahl tolka bilden, men hon förklarade att det inte är så bildterapeuter gör. I stället samtalade vi kring den, och jag förstod att drömmen talade om att jag höll på att bli utbränd.
Ändå drog inte Annika Berg-Frykholm ned på tempot, vilket slutade med att hon blev allvarligt sjuk. Men mötet med bildterapin hade gjort starkt avtryck och ledde in henne på ett nytt spår. När hon blivit frisk fortsatte hon att undersöka området, genom att intervjua bildterapeuter och människor som blivit hjälpta av bildterapi. För första gången sedan i skolan började hon måla själv.
– Jag har blivit mer och mer bildmänniska. Men jag är inte i första hand konstintresserad, utan det är bildarbetets läkande och utvecklande kraft som driver mig, hur vi kan kommunicera med oss själva genom inre bilder.
Efterforskningarna blev så småningom en bok, ”Självbilder” som utkom 2008. I samma veva började hon hålla föreläsningar på temat. Att nå ut med bildterapins möjligheter har blivit hennes mission.
– I dag när många flyr hit och inte kan det talade språket skulle bild kunna vara en ovärderlig resurs. Tänk om man kunde engagera konstnärer att arbeta med flyktingar. Alla som kommer hit borde få möjligheten att avreagera sig genom konsten.
Annika Berg-Frykholm betonar dock att det långt ifrån bara är människor i kris som kan växa genom att möta sina inre bilder. Det är också ett verktyg för att lära känna sig själv. Sedan ett antal år är hon själv med i en målargrupp som leds av en bildterapeut.
– Där kopplar jag bort hjärnan och målar det som kommer. Ibland blir man förstummad. Varje gång jag går därifrån är det med en ny insikt.
Hösten har varit hektisk med föreläsningar och utställningar kring hennes andra bok "Om konsten och livet", där hon intervjuat 23 konstnärer om deras drivkrafter och arbetsvilllkor.
Att bli pensionär kommer inte att innebära någon stor förändring för Annika Berg-Frykholm. Hon fortsätter arbeta som vanligt. Delvis för att pensionen efter ett yrkesliv som frilansjournalist inte räcker speciellt långt, men främst för att hon har flera projekt som väntar. En förhoppning är att äntligen få tid för skönlitterärt skrivande.
familj@unt.se