För några veckor sedan försvarade hon sin avhandling som hon arbetat med de senaste sex åren, och har nästan hunnit landa när vi träffas på Konditori Fågelsången.
– Nu ser jag fram emot att få lite tid för att läsa vanliga böcker, och inte sådant som har med jobbet att göra, säger Kamilla som växte upp i en förort till Kiruna, och fortfarande har en svagt skönjbar dialekt.
– Jag har språk- eller musiköra, och lätt för att snappa upp dialekter. Umgås jag med till exempel skåningar börjar jag tala som dem efter ett tag.
Hästar blev tidigt hennes stora intresse, och i Kiruna knöt hon i femårsåldern första kontakten med islandshästar. Som barn var en ihärdig besökare hos en gammal farbror i Kiruna som höll hästar.
– Till slut blev jag hästskötare där. I dag kan jag undra hurpass less han blev på mig, säger Kamilla som i dag har egna islänningen Freyr i Hågadalen. Hon tycker mycket om att vara ute i naturen och tillbringar gärna tid där tillsammans med sin dotter som blir alltmer intresserad av hästarna och gärna vill rida på egen hand. Efter gymnasiet var Kamilla skoltrött, och fortsatte jobba med hästar, i Göteborg och sedan på Island.
– Ibland tänker jag att jag skulle ha fortsatt med hästarna på heltid.
Men hon valde i stället människor, och kom till Uppsala 2005 för att läsa sociologi. Att bli kvar i hemstaden hade hon inte en tanke på.
– Jag kände att jag gjort mitt där, för även om Kiruna har fantastiskt vacker natur och härliga människor så är det mörkt och kallt där, länge.
Efter sociologiprogrammet vid Umeå universiet flyttade Kamilla till Uppsala för att fortsätta sociologistudierna. Hon intresserade sig alltmer för genusvetenskap, och upptäckte att just sociologi är särskilt spännande i kombination med ett genusperspektiv.
– Jag märkte snart att det saknades forskning om kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning vad gäller föreställningar om kropp och feminitet. Den genusforskning som fanns handlade om kvinnor utan funktionsnedsättning eller om rörelsehindrade kvinnor. I avhandlingen fokuserar hon på konstruktioner av kropp/femininitet bland unga kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning. Där tar hon upp frågor som: Hur blir man ”som en vanlig tjej”? Hur gör man motstånd mot normativa föreställningar om femininitet? Hur görs kroppar synliga, både för sig själv och för andra, som ”normala” eller avvikande?
– Tolv kvinnor 17–20 år har medverkat. De har kategoriserats med en intellektuell funktionsnedsättning och studerar vid gymnasiesärskola. De har även varit delaktiga i själva forskningsprocessen i viss mån. Centrala frågor har varit hur det är att vara ung kvinna i dag, och frågor om kroppsuppfattning/feminitet.
Särskilt har hon uppskattat att få ställa feministiskt relevanta frågor till unga kvinnor som tidigare osynliggjorts inom denna forskning.
– De här tjejerna ser ut som vem som helst och är en del av samhället. De har mycket mer än en funktionsnedsättning. För dem är det viktigt att ses som en helt vanlig tjej, säger Kamilla, och berättar om kroppsliga strategier, att gå med ett attribut som en ipad under armen, sättet att tala, gå och klä sig. Även om hon tycker att det är skönt att vara klar med avhandlingen hoppas hon att den ska inspirera till vidare forskning.
– En del saker fick inte plats i avhandlingen, och det finns mycket man kan gå vidare med. Kanske gör jag det själv, säger Kamilla. Avhandlingen har även väckt tankar och reflektioner om hur hon själv konstruerades, hur det gick till när hennes egen kropp blev ”synlig”.
– Fast nu närmast har jag fått ett uppdrag från Regionförbundet i Uppsala.