För vissa susar livet förbi i ilfart och kanske vaknar man plötsligt som Tove Västibacken i Gamla Uppsala och inser att man snart är fyllda fyrtio.
– Oj, oj hur gick det här till frågar jag mig såklart. Men så länge man gör det man vill i livet spelar nog åldern ingen roll egentligen, säger Tove.
Det Tove gör just nu är att planera Uppsalas trafik. Hon blev ombedd att söka jobbet efter att hon i egenskap av statsvetare bland annat jobbat på Vägverket. Just trafik är faktiskt något Tove tycker är extra intressant.
– Ingen är utan åsikt när det gäller trafiken och det är det som är så spännande.
Hon erkänner att det mest är pensionärer som personligen kommer till deras möten i kommunhuset men Tove får in många samtal med både ris och ros från alla möjliga invånare.
– Oftast handlar det om att folk vill få väghinder uppsatta för att bilförare kör för fort genom deras villakvarter, berättar hon.
Yrket som trafikplanerare hos kommunen innebär också att gå igenom dödsolyckorna som sker i trafiken och se om det kan göras något för att förhindra dem.
– Det kan till exempel handla om att ta bort en stolpe eller att hugga ned ett träd som står olägligt till.
Säkerhetstänket tror Tove att hon fått från sin pappa som var brandmansingenjör. Hon var själv med på rökdykningar som ung och bangar inte för mycket.
– Jag är en människa som är fylld av engagemang.
Något som märktes tydligt då hon jobbade ett år som förtroendevald kurator för Gästrike-Hälsinge nation.
– Ena sekunden rensade jag avlopp och andra var jag på bal, minns hon.
Året som kurator gav henne inte bara en enorm festgarderob och vänner för livet utan även metoder att hantera stress. Något som hon fortfarande har stor nytta av.
– På nära håll har jag sett många gå in i väggen och jag blir mer och mer övertygad om att man måste vara snäll mot sig själv.
Det senaste året har två av Toves vänner tagit livet av sig, vilket också har gjort att Tove tänker till när det handlar om att hjälpa och stötta folk i ens närhet.
– Vi måste ta hand om varandra, säger hon.
Just nu är de två sönerna, Gunnar 6 år och Arvid 8 år, väldigt centrala i Toves liv. En känsla som kanske är svår att förstå innan man fått barn.
– När man väl har barnen älskar man dem såklart och jag ångrar ingenting. Men att vara förälder har gett mig mer förståelse för dem som väljer att inte skaffa barn. Man får ju mindre tid för sig själv.
Som barn var Tove själv, precis som nu, väldigt engagerad i det mesta hon tog sig för. Skrev hon inte brev till rektorn så satt hon i möte med fältbiologerna eller den lokala kulturföreningen.
– Ja, jag är nog en sån där elevrådsmänniska, säger hon lite motvilligt och ler.
När Tove kopplar av läser hon böcker, allt utom science fiktion och fantasy och förhoppningsvis kommer hon snart att kunna ge sig ut på sjön.
– Jag önskar mig en kajak-kurs i födelsedagspresent, berättar hon.
Om 50 år hoppas Tove kunna se tilbaka på livet med en nypa salt.
– Förhoppningsvis inser jag att allt löste sig, även om livet suger ibland, tänker hon högt.