När man har som uppgift att skriva om jubilarer är det problematiskt att närma sig sådana som säger sig inte fylla år. Att dagens jubilar ändå gör det har jag förstått, dels genom att jag återfann hennes namn bland augusti månads jubilarer, dels genom att hon på direkt fråga tillstod att hon firade födelsedagar, men tydligt markerade att detta redan skett, i förskott.
– Jag kom till Uppsala med tåget, med väska och radio, berättar Lilian Fredriksson och tillägger att hon sedan kom att bo i ett nybyggt hus på Kvarngärdet.
Hon hade då fått åka tåg ganska länge, för hon bodde utanför Vilhelmina, vid Malgomajsjön. Den som till äventyrs tycker att detta är ett romantiskt namn tar hon tjänstvilligt ur den villfarelsen med upplysningen att sjön på samiska heter ”något i stil med sjön som tar många liv”.
En stor del av skoltiden bodde hon inackorderad, först i Vilhelmina under realskoleåren, en tid som förgylldes av att det där fanns en filmstudio. Under gymnasiet, gick hon på latinlinjen i Lycksele, en stad hon säger sig inte nämnvärt längta tillbaka till.
– Här i Uppsala hänfördes jag av att man kunde gå ut och dansa varenda kväll. Jag tillhörde Norrlands nation, men var inte nationsaktiv, utan var bara där och dansade, berättar hon.
Men det blev lite studier också, mellan dansvarven.
– Alla mina kompisar skulle läsa engelska, du vet de där förlovningskurserna. Men jag ville läsa litteraturhistoria, fast jag gick fel och hamnade mer eller mindre av misstag på Institutionen för nordiska språk och tänkte att det väl också kunde vara intressant. Sedan blev det litteraturhistoria, konsthistoria, spanska och folklivsforskning, minns Lilian Fredriksson.
Hon bestämde sig så småningom för att bli lärare i svenska och spanska, gick lärarhögskolan och fick tämligen omgående tjänst på den äldre och ärevördigare av internatskolorna i Sigtuna, Sigtunaskolan.
– Det var en lycklig tid, med trevliga ungdomar. Roligt att ”sätta nya huvuden på gamla axlar”, eller hur man säger. Sedan kom jag till Märstagymnasiet, som var ett fuskbygge och det började mögla och myndigheterna ville sopa allt under mattan. Och så kom det här förfärliga med kommunaliseringen av skolan. Och effekterna av den stod jag inte ut med.
Hon gick i tidig pension och började göra översättningar åt förlag. Mycket av litteraturen hon ägnade sig åt var deckare, och intresset för den sortens litteratur är gammalt.
– Det kommer sig av att min goda moder inte ansåg att jag borde läsa dylikt. Du förstår att jag då kastade mig över allt kriminellt (i bokväg) under det att jag samtidigt lyssnade på Mannen i svart i radio. Det här blev förstås nattliga sysslor, i hemlighet, förklarar Lilian Fredriksson.
Bland annat har hon översatt den engelska deckardrottningen Ruth Rendell, som blivit en god vän i familjen.
– Vi träffades på afternoon tea på Browns, det vill säga det hotell som Agatha Christie kallar Bertrams. Hon och hennes man har varit här flera gånger och hon har använt sig av miljöer i staden, som hissen i Hotell Hörnan, i ett par deckare, bland annat då hennes hjälte Wexford löste ett fall i Uppsala.
Ett årligen återkommande uppdrag har varit att tillsammans med sin man leda ”förhören” på Deckarakademins scen på Bokmässan i Göteborg. På grund av ombyggnader på mässområdet har den scenen i år försvunnit, men hon kan lugna de många deckarentusiasterna med att man fått låna en scen hos Dalalitteraturen.
I linje med sin vägran att fylla år har hon inte heller några planer på att sluta arbeta, så vi kan med viss trygghet se fram emot nya översättningar och nya förhör på Bokmässan, också sedan det ”tredje tornet” på Svenska Mässan blivit uppfört.