– Jag tvingades ta mig själv på allvar. Först då hittade jag min egen ton och det jag tycker är lustfyllt.
Vera Vitalis almanacka för hösten är nära nog fullbokad. Sedan början av september spelas andra säsongen av tv-serien "Bonusfamiljen" in där hon gör rollen som Lisa. Och inspelningarna sker redan innan första säsongen ens hunnit visas i SVT.
– Det är skönt att göra det nu innan någon hunnit tycka sönder den. Det finns något rent med det, säger hon.
På några år har Vera Vitali blivit ett välkänt ansikte i film- och tv-sammanhang. Genombrottet kom 2012 med huvudrollen i den hyllade tv-produktionen "Hinsehäxan" som bygger på Lillemor Östlins självbiografiska bok med samma namn. Vera beskriver det som ett fantastiskt projekt, som både var läskigt och jättekul.
– Det var en stor uppgift att gestalta någon som finns och lever. Många parametrar att dyka in i, men också ett otroligt fint jobb att få.
Sedan dess har rollerbjudandena rullat in. Under åren har hon medverkat i bland annat "Puss", "Min så kallade pappa" "Ettor och nollor", och "Det vita folket". Dessutom har hon en viktig biroll som bordellmamma i Hollywoodfilmen "Brimstone" som under hösten var ett av bidragen på Venedigs filmfestival.
Finns det någon särskild roll som du längtar efter att få göra?
– Jag är glad för alla de utmanande och bra rollerna jag fått. Varje jobb och varje regissör tar fram olika saker som ger en ny erfarenhet. Så just nu njuter jag av att vara där jag är. I framtiden vet jag inte, kanske regissera, vi får se. Men tankarna finns där.
Redan som litet barn drömde Vera Vitali om att bli skådespelare. Men när hon blev äldre blev det viktigt för henne att hitta en egen ingång i yrket.
– Jag tvekade ganska länge. Hela min familj är i den världen mer eller mindre. Men till slut drog jag igång mig själv kan man säga.
Hon sökte till en ettårig teaterskola i Stockholm. Men det var först vid slutprovet då alla skulle skriva en egen pjäs som det klickade till.
– Jag puttade fram mig själv till kanten och tvingades ta mig själv på allvar. Då blev det på riktigt och då tände jag till. Jag hittade min egen ton och det jag tycker är lustfyllt.
– Eftersom jag inte har någon egentlig utbildning var alla jobb ganska läskiga i början. Jag hade liksom inte råd att vara dålig. Jag var tvungen att bara leverera. På något sätt är det där skarpa läget bra för mig. Jag tvingas skärpa mig.
Men nu är du ju ingen nybörjare längre. Har erfarenheten gjort dig lite lugnare?
– Egentligen inte. Den enda förändring som skett är att jag vet att jag i alla fall inte kommer att gå under. Inget jobb har dödat mig hittills. (TT)