– Man lär sig hela tiden något nytt av patienterna. Det är en ständig utmaning att försöka komma fram till rätt diagnos och behandling och att se vad som är rätt för just den person man har framför sig.
Att bli läkare var inget hon ”visste att hon ville bli” redan som ung.
På den tiden var det journalistyrket som lockade. Hennes pappa var utrikesredaktör på DN och hon fick då och då följa med honom till jobbet och känna på atmosfären i tidningshuset.
– Det var en sån speciell stämning där. Det som imponerade mest på mig var att se pressarna gå igång. Den miljön kände jag att jag ville jobba i.
Så blev det också. Men bara en kort period när hon som 22-åring fick sommarjobb på DN:s redaktion. Det var en nyttig erfarenhet som gjorde att hon kom fram till att journalistik nog inte var riktigt hennes grej.
Barndomen var trygg och välordnad. Hon växte upp i Djursholm norr om Stockholm, ”där alla var väldigt trevliga men kanske en aning likriktade” för att använda hennes egna ord. Kanske var det då hennes lust att uppleva något annorlunda väcktes.
Det fick hon med besked. 1973 gjorde hon ett avbrott i sina medicinstudier i Uppsala och hängde med två väninnor på ett nio månader lång äventyrsresa i Västindien och Latinamerika. De åkte med lokala båtar mellan de västindiska öarna Barbados, St. Vincent, Grenada och Trinidad. På Grenada bodde i ett litet hus vid den enorma stranden. Ombord på båtarna sov de på däck.
Från Trinidad, dit de liftat med en bananbåt, flög de vidare till Venezuelas huvudstad Caracas. Där träffade de en läkare som rådde dem att resa med lokala båtar uppför floden Orinoco och ta sig vidare på Rio Negro-floden in i Brasilien. De fick med sig ett rekommendationsbrev och kom med hjälp av det i kontakt med flodindianer från Maquiritarestammen.
Under två veckor reste de med flodindianerna uppför floden Orinoco in i Amazonasdjungeln. Sov gjorde de utomhus i hängmattor. De träffade också Yanomamiindianer, en mer primitiv stam som lever som nomader.
– De levde på stenåldersnivå, gick nakna med ett snöre om midjan och jagade med spjut och pilbåge. De brände sina döda och åt deras aska, blandad i banansoppa, för att hålla kvar deras ande. Och de var lika intresserade av oss besökare som vi av dem.
Resan fortsatte sedan genom Brasilien, Argentina och Bolivia till Peru där hon praktiserade på ett sjukhus i djungeln i en månad innan det var dags att vända hemåt.
Åter i Sverige återupptog hon medicinstudierna och blev så småningom specialistläkare i psykiatri. 1978 började hon arbeta på Ulleråkers dåvarande dagavdelning.
– Under 70-talet hade det skett revolutionerande förändringar i psykiatrin och det medförde en pionjäranda och behandlingsoptimism som inte finns längre på samma sätt.
Efter fyra år på dagavdelningen följde 14 år på Beroendekliniken, också den på Ulleråkerområdet. Men nu började hon känna att det var dags att pröva på något nytt. Hon gjorde slag i saken när hon fick förslaget att komma till Sala där hon nu arbetat i 13 år som överläkare vid den psykiatriska öppenvårdsmottagningen.
– Jag trivs i Sala som är en fin liten stad med en intressant historia. Mottagningen är trivsam och alla hjälps åt så jag hoppas kunna fortsätta jobba där några dar i veckan i flera år till.
Men några tankar på att flytta från Uppsala har hon inte.
– Uppsala har både småstadens och storstadens fördelar. Och så tycker jag så oerhört mycket om hur vi bor med trädgården och naturen tätt inpå.