Hon längtar alltid till ateljén

För Ingvil Stille tar det ibland lång tid att komma till ateljén för att påbörja ett arbete eller fullfölja något pågående. Trots att hon vill dit och längtar dit så har det med åren blivit allt mer tankearbete och allt mindre praktiskt ateljéarbete.
Väl där målar hon ofta till musik, företrädesvis Brahms, ibland Mahler, också Bach eller nutida musik, eller Beethovens sista pianosonat som är en favorit. Hon är avundsjuk på musiken och när en dröm om att kunna fånga "det där man inte vet hur det ser ut" i sitt måleri.

Ingvil Stille minns några ord från den bortgångne mästerregissören Ingmar Bergman. Som avslutning i ett sommarprogram frågade han Var kommer musiken ifrån?
- Ja, var kommer musiken ifrån, upprepar Ingvil Stille.
Hon låter inte drömmen om att måla som musik stanna vid kända och befintliga kompositioner, utan tar in hela kosmos, som vi är en del av.
- Jag föreställer mig att alla bilder finns samlade i kosmos och väntar på att fångas av oss precis som med allt annat, till exempel musiken.
- Om man ser en gammal människa sitta för sig själv så är det inte säkert att den människan är "ensam", utan kanske lever med sina minnesbilder.

Och hon tror att det kan vara ett försonande tillstånd.
- Men det är svårt att bli gammal socialt, konstaterar hon.
Det kan låta högtidligt att försöka göra bilder av musik och att allt redan väntar i kosmos. Det kan också tyckas gränsa till något religiöst, men det vill Ingvil Stille inte kännas vid.
- Jag är alldeles för skeptisk för att tro. Jag tror inte att konstnärskapet vill ge svar. Det vill möjligen religionen göra och det går inte riktigt ihop för mig.
- Jag vill inte försjunka i sådan trygghet som religionen. Energin finns och betingelserna för att liv uppstår är fantastiskt och att det till slut förtätas till intelligent liv.
Däremot har existentiella frågor alltid haft stor betydelse för henne. Med åren har tankar om det som har betydelse för människans existens blivit allt viktigare. Med det följer funderingar på om människor har turen att bli visare med åren, som alla drömmer om, och om man kan nå försoning med livet. Oavsett hur det går utnyttjar Ingvil Stille musiken för att hitta balans.

- Musiken hjälper mig att komma ifrån det ganska triviala och jordiska livet. Man kan vila från jordens tillstånd och samtidigt komma tillbaka renad.
- Det finns ett psykiskt motstånd för mig att ta mig in i ateljén. Det är en kamp där det gäller att ta sig själv i kragen och det är väl därför som man är så lättstörd.
- Det går inte att producera konst för att sälja, säger hon med adress till dem som tycks tro att konstverk är produkter, resultat av en tillverkningsprocess vilken som helst. Hon strävar i stället efter att göra utställningar med helhetskänsla. Om konstens betydelse säger hon:
- Det jag tror på är att öka sensibiliteten, men man måste vara uppmärksam på sina egna fördomar också.
Till Ersta gamla skolhus kom Ingvil Stille 1984.
- Det längsta stället jag bott på, konstaterar hon. Hon hade tidigare delat skolhus med dåvarande maken som också var konstnär, hade funnit det praktiskt och prisvärt. Så när hon behövde nytt boende letade hon på olika håll i landet innan hon hittade skolhuset i Tierpstrakten. En skolsal med takhöjd och stora fönster rymmer ateljén. Ett stort rum intill är utställningslokal, med både piano och gammal skolorgel.

- Jag klinkade som alla tonåringar. Brukade sitta vid pianot och fantisera, säger hon. Mamma var duktig på piano och den musikaliska ådran är ett starkt inslag i familjen.
- Jag är nog den minst musikaliska i familjen, säger hon.
I stället försöker hon alltså göra bilder som är något slags motsvarighet till musiken.
- Det lockar mig men jag vet inte hur det ska gå till.

Hon längtar alltid till ateljén

Musiken betyder mycket för Ingvil Stille i hennes konstnärsskap.