– Regler är bra, och dem ska man följa, säger dagens jubilar Eva-May Ohlander på klingande finlandssvenska. Hon beskriver sig själv som en språkpolis och paragrafryttare.
– Jag är strukturerad och ordningsam. Jag gillar ordning och reda. Men jag försöker att inte låta det gå till överdrift.
Eva-May Ohlander ger ett lugnt och tryggt intryck där hon sitter vid köksbordet i villan i Sunnersta. Strax bakom henne går en trappa ner till källaren som fungerar som en studentkorridor för fem studenter.
– Fast det behöver du kanske inte skriva, vi har tillräckligt många som vill komma och bo här som det är, skämtar hon.
Hon föddes i Finland, och som ung studerade hon till nutritionist på universitetet i Helsingfors. Hon kallar studietiden ”rysligt trevlig”.
– Som föreningsmänniska fanns det mycket att göra. Det arrangerades fester och resor, ja allt som hör studentlivet till. Vi hade mycket roligt.
Det var på en studentfest som hon träffade agronomstudenten Lars från vänföreningen på SLU i Uppsala. De blev ett par och bodde några år i Finland innan de flyttade till Halmstad. Året var 1969 och Eva-May Ohlander fick arbete som produktutvecklare på Blå Band, ett arbete hon tyckte mycket om. Men då gjorde livet helt om, Blå Band flyttade verksamheten till Skåne och paret Ohlander tog beslutet att flytta till Etiopien istället.
– Som prästson hade Lars funderat på att arbeta i ett u-land under en tid. Och där kunde han arbeta med jordbruksforskning och utveckla metoder för att odla bönor som fungerar både som stapelföda och exportvara.
De trivdes bra i Etiopien, trots att landet ofta drabbades av oroligheter. Men Eva-May Ohlander var aldrig rädd.
– På något sätt rörde oroligheterna inte oss. Vi bodde på landet och det var precis som om vi aldrig blev indragna i konflikten. Kanske beror det på att landet aldrig koloniserats av västerlänningar. Etiopierna är ett självständigt och självmedvetet folk, och de såg oss som jämlikar, säger hon.
Etiopiens kejsare Haile Selassie störtades 1974, och under åren som följde ökade oroligheterna. Eva-May Ohlander, som då var gravid, beslöt sig för att lämna landet tidigare än det var planerat, tillsammans med barnen.
– Det var ett privilegium att bara kunna flyga därifrån.
När hela familjen var tillbaka i Sverige slog de sig på nytt ner på västkusten, i Harplinge utanför Halmstad. 1984 bar det i väg igen och denna gång blev det Uppsala, en plats som båda två hade en koppling till.
– Jag var där på ett utbyte under min studietid. Jag brukar skryta med att jag var först på Ultuna av oss två.
Eva-May Ohlander började arbeta på Livsmedelsverket i Uppsala där hon arbetade med flera stora folkhälsostudier. Hon har till exempel mätt kvicksilver i hårstrån från gravida, studerat samband mellan matvanor och bröstcancer och efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 kollade hon upp cesiumhalter i maten som såldes på Ica och Konsum.
Viktiga studier som har lett till stor uppmärksamhet. Men själv säger hon att hon inte är så intresserad av att forska själv.
– Jag är inte tillräckligt nyfiken, inte så intresserad av hur det hänger ihop. När jag tittar i backspegeln var det administrativa jobb som var bäst för mig. Det är där jag får utlopp för mitt ordningssinne, säger hon.
Efter 20 år på Livsmedelsverket gick hon i pension, och kunde lägga ännu mer tid på föreningslivet. Som den föreningsmänniska hon är brukar hon alltid hamna i styrelsen.
– Oavsett vilken förening det är hamnar jag ofta i styrelsen som sekreterare. Kanske är det för att jag vet att jag klarar de uppgifterna bra. Eller så är det för att jag anmäler mig självmant så att jag inte riskerar att hamna på ordförandeposten, skrattar hon.
Som pensionär har hon börjat odla sitt intresse för textilier.
– Mamma var hemslöjdslärare, och jag har själv sytt kläder i hela mitt liv.
Men hon längtar inte tillbaka till rötterna i Finland.
– Jag längtar aldrig bort. Jag längtar ingenstans. Jag har det bra där jag är.