Karin växte upp i Vällingby. Eftersom hennes pappa arbetade med internationella frågor och hennes mamma var språklärare tillbringade familjen flera år utomlands. Hon gick högstadiet i Paris och brukade ofta hänga i Metron eller rullskridskoparken Trocadero framför Eiffeltornet och spana på folk.
– Jag lärde mig den franska som talades av ungdomar i Paris på 80-talet, inte ”vuxenfranska”.
Familjen bosatte sig sedan i Karlstad, där Karin engagerade sig i Vikenkyrkans kör. Sång har hon ägnat sig åt hela livet, i olika körer och sånggrupper. 1998 bildade hon tillsammans med tre tjejkompisar kvartetten Akademiska Kvantingen. I dag sjunger hon i gruppen Uppslaget. Efter åren i Karlstad bodde familjen ett år i Los Angeles. Så här efteråt kan hon minnas att tiden utomlands skapade ett glapp i tonåren. Hon hade inte alltid koll på de kulturella fenomen och trender som kompisarna därhemma följde. Samtidigt gav det henne en vana att röra sig mellan olika grupper av människor.
Karin visste tidigt att hon ville jobba internationellt, och 1997 började hon läsa utvecklingsstudier i Uppsala.
– Jag blev inlottad här. Egentligen ville jag plugga i Göteborg. Jag gav det en termin. Men så träffade jag en snygg, charmig och välsjungande bas i Värmlandskören. Det är snart 20 år sedan. Vi gifte oss i Hammarö kyrka 2005.
I Uppsala utbildade hon sig till grundskollärare, med tanken att det vore ett bra sätt att komma ut i världen.
– Jag ville jobba med barn, fast inte här i Sverige, säger Karin som gjorde praktiken vid en skola i Tanzania, och sedan arbetade vid flera Uppsalaskolor, däribland Treklangen i Gottsunda.
– Där fanns helt nyanlända sexåringar med kanske åtta olika språk i gruppen, som behövde tränas i socialt samspel genom lek. Leken var nödvändig, för vi hade inget annat gemensamt språk, säger Karin som också har erfarenhet av att arbeta med gatubarn i Nepal. När hon pluggade vid Röda korsets folkhögskola i Mariefred gjorde hon volontärtjänst i Katmandu.Efter att ha jobbat i tio år gjorde hon en studiepaus, och utbildade sig till lekarbetspedagog.
– Det handlar om ett förhållningssätt baserat på tillit och respekt för barnets perspektiv, och det är det jag brinner för nu.
Parallellt utbildade hon sig till journalist.
– Jag har alltid tyckt om att skriva. I dag skriver jag mest debattartiklar – jag vill nå ut med mina kunskaper – och engagerar mig politiskt. Jag engagerar mig i saker som berör mig.
2013 började hon jobba på Barnombudsmannen i Uppsala, men kände efter ett tag att något fattades henne:
– Det var den dagliga nära kontakten med barnen. Jag saknade relationsbyggandet så mycket så jag började som skolkurator på deltid.
När Lysa-enheten som arbetar med nyanlända elever bildades 2014 tog Karin kontakt med rektorn.
– Här behövs min kompetens, tänkte jag lite kaxigt, och rektorn välkomnade mig genast som skolkurator där. Jag ser mig som en barnrättsdetektiv som försöker ge stöd till de här eleverna. De ger mig massor av positiv energi. Min uppgift är att lyssna, försöka stödja och inge hopp.
När hon började hade hon 50 elever i åldrarna 6–12 år, och arbetade med sandlåda, gosedjur, dockor och leksaksbilar. När asylboendet i Ribbingebäck slog igen förändrades elevunderlaget.
– Plötsligt hade vi framförallt ensamkommande 15-åringar, och där satt jag med mitt material. Det fantastiska är att det fungerar alldeles utmärkt. De leker inte på samma sätt, men spelar upp sina berättelser med hjälp av smådockor, målar och bygger i lera. Jag bekräftar och peppar. Vi skrattar mycket tillsammans mitt i all sorg och oro. Det finns så många styrkor i de här barnen att lyfta fram.