Hon har valt att stå på de svagas sida

Den kyrkliga ådran fick hon med modersmjölken. Och genom faderns återkommande religiösa samtal i det djupt troende västerbottniska hemmet. Mamma var lärare, pappa pastorsdiakon och sålunda predikant.
Därför föll det sig naturligt att 20-åriga Märta valde att följa den inslagna vägen - alternativet var att förkovra sig i idrott eller kulturantropologi, båda viktiga intresseområden.

Sina 45 år vid Svenska kyrkan har hon vigt åt olika typer av social verksamhet. Till hösten har hon jobbat 20 år med diakoni, det bästa jobb i världen, framhåller hon.
- Det hör till mitt uppdrag som diakon att stå på de svagas sida och det har jag gått in i och sagt ja till av hela mitt hjärta. Som diakon traskar jag en bit av en livsväg tillsammans med en annan människa, känner att jag kan bidra till att livet kan vara lite mer värt att leva.

Till vardagen hör samtal. Ömsom lätta, ömsom mycket svåra samtal. Oftast kretsar samtalen kring relationer.
- Det kan vara relationer med en partner, föräldrar, svärföräldrar, grannar. Alla möjliga relationer. Tydligen är det svårt att hantera relationer nu för tiden. Jag tror att det beror på att vi är rädda att vara raka och öppna mot varandra. Vi är rädda för att inte bli omtyckta om vi säger vår mening. Vi är gräsligt rädda för att såra andra. Men ibland är det enklare och mindre sårande att tala klarspråk med en person i stället för att ta det bakom ryggen med 15 andra.

Budskapet låter enkelt men går inte att banka in under ett samtal. I stället koncentrerar hon sig på att stödja folk så att de "vågar stå för det de verkligen är".
Stå för den hon är och föra fram sin mening är en levande paroll för Märta. I svåra stunder i tjänsten fingrar hon på sitt silverfärgade diakonemblem som hänger runt halsen.
- Då kan jag kan känna att jag kan falla tillbaka på min vigning till diakon, känna mig buren av Guds kraft.
I sitt arbete har hon handledning och för övrigt kan hon alltid tala med sin man och livskamrat Lasse. Eller "tanka" kraft och energi genom att delta i gudstjänsten. Läsa böcker och lösa korsord brukar hon kunna rensa huvudet genom.

För elva år sedan drabbades hon av en rejäl motgång. Bröstcancer. Då behövde hon allt stöd i världen och hade stor nytta av sin positiva läggning, förmågan att lätt kunna brista ut i skratt och övertygelsen att saker och ting löser sig. Hon överlevde.
- Även i sådana svåra situationer gäller det att vara öppen och ärlig om sin sjukdom. Det är inte lätt men är det bästa sättet att gå vidare med livet. Många, inte minst unga kvinnor, tycker att det är jobbigt att vara enbröstade och tappa håret. Men jag var äldre, mina bröst hade redan gjort sitt och jag hade den man jag ville ha så det kvittade för mig att jag tappade håret, säger Märta Jansén Håkansson.