– Det är väl egentligen inget märkligt med att jag fyller 100. Jag tror det finns 200 i Sverige som är 100 eller mer. Men jag är nog en av de få 100-åringar som levat i Uppsala hela sitt liv. På det viset kanske jag är lite säregen, säger hon med ett av många leenden.
– Det kanske är en brist att jag inte kommit ifrån staden, men jag har trivts så bra här, lägger hon till.
Hon föddes i det då nya huset Tripolis.
– Men mamma hade en evig längtan till Svartbäcken och någon gång 1925 eller 1926 flyttade vi till ett ombyggt hus där, där de hade badkar i gårdshuset. Jag gick i skolan på Seminariets övningsskola och hade en lång och mycket mörk väg dit, förbi ”Invaliden” som vi kallade Karl-Johansgårdarna på den tiden.
Hon trivdes bra i skolan.
– Vi fick läsa engelska och det var omväxlande med seminaristerna och vi hade underbara lärare, berättar Maj Söderberg.
Pappan var typograf på Almqvist & Wiksell.
Hennes föräldrar hade haft fyra års skola och pappan ägnade hela sitt liv åt frivilliga folkbildningsrörelsen.
– Här fanns Arbetarinstitutet och det fanns ju många duktiga lärare i staden som föreläste. Jag lärde mig ordet ”ortoceratit” på en sådan föreläsning, när jag som liten följde med pappa. Det var alltid lite högtidsstunder när jag fick vara ensam med min far.
Båda föräldrarna var aktiva socialdemokrater och mamman satt i kommunfullmäktige.
– De fick inte ett öre i ersättning. Så mamma sade ”Kan du tänka dig att jag får betalt!” när hon blev nämndeman. Hon tyckte nästan det var lite fel!
Maj Söderberg ”kostades på” en ett-årig handelsskola och hon fick jobb på en rörfirma.
– Det byggdes mycket bostäder då, bostadsrätter. De husen står kvar än. Då kunde också en vanlig arbetare för en överkomlig summa köpa sig en egen bostadsrätt, berättar hon.
1937 gifte hon sig med sin Karl. Han hade varit ordförande i Laboremus och blev invald i kommunalfullmäktige och var periodvis kommunalråd.
– Det hängde ju på hur det gick i valet. Han sökte och fick rektorstjänsten för folkskolan, Prins Gustafs skola, och blev så småningom skoldirektör och ”basade över” hela skolväsendet i staden.
– Från 1937 kom jag att tillhöra det föraktade ståndet av hemmafruar. Men det var vanligt då för tiden. Så jag var hemma och försökte uppfostra barnen. Jag hade 90 kr i månaden i hushållspengar. Men det räckte både till mat och annat, säger Maj Söderberg.
Hon förlorade en av sina döttrar och för att få annat att tänka på gick hon med i Rädda Barnen, kom snart med i styrelsen och blev så småningom ordförande i Rädda Barnens lokalförening i Uppsala.
– Man blir vänner på ett särskilt sätt i en sådan förening. För man sliter ihop.
Hon hoppas förstås att Rädda Barnen i Uppsala skall fortsätta att gå bra.
– Min son säger att jag skall höja priset till det dubbla på de vantar som jag stickat till julbasaren. ”Skriv att de är stickade av en 100-åring!”, säger han.
Hon var också med i Fredrika Bremerkretsen och när de omkring 1954 startade en litteraturcirkel, gick hon med.
– Vi firade 50-årsjubileum för några år sedan. Jag är den enda kvarvarande av de ursprungliga medlemmarna. Vi skall träffas i morgon och då skall vi ha läst ett par noveller av nya Nobelpristagaren Alice Munro.
– Bokcirkeln har betytt oändligt mycket mig. Man kan ha roligt trots att man är 100 år, sammanfattar Maj Söderberg och tillägger:
– I stort sett har jag haft ett jättebra liv.