Hon firar dagen hon landade

Vi träffas i hennes lägenhet på Storgatan under en av hennes arbetsfria dagar. De båda jobben på Arlanda innebär ofta udda tjänstgörings- och sovtider. Men Nirmala Söderberg trivs bra, och har jobbat där i 2,5 år.
- Det är en helt liten värld därute, och jag umgås mycket med flera av mina arbetskamrater.
Till Arlanda var det också hon anlände den där vinterdagen för 20 år sedan. Hur mycket kan en 4-åring minnas av sina första intryck av Sverige?
- Grejen är att jag inte riktigt vet om mina minnen verkligen är mina, eller om det är sådant jag fått berättat för mig eller sett på bilder. Jag tror att jag minns att det var jättemycket snö överallt, och att jag inte ville gå i den, så pappa fick bära mig.
En familjehistoria om Nirmalas Sverigeresa handlar om hur hon stod i transithallen på flygplatsen i New Delhi och sjöng God's love is so wonderful och Thank you Jesus, sånger hon lärt sig på det kristna barnhemmet där hon tillbringade sina första år
Nirmala Söderberg var ovanligt "gammal", 1,5 år, när hon lämnades in på barnhemmet i Madras.
- Jag tolkar det som att min biologiska mamma gjorde sitt bästa för att kunna behålla och försörja mig så länge hon kunde klara av det, säger hon allvarligt.

Barnhemmet återsåg Nirmala Söderberg när hon var 12 år. Då väckte det inga jobbiga känslor. I dag är hon glad att hon kom dit innan tonåren och puberteten bröt ut.
- Jag tänkte inte så mycket då, utan det var bara roligt och spännande att vara i Indien. Jag hade kanske inte så djupa känslor i den åldern och det var nog tur.
Nirmala Söderberg växte upp på en bondgård i Jälla norr om Uppsala. Som barn drömde hon om att bli astronaut, eftersom hon alltid varit fascinerad av planeter, solsystem och stjärnor. Hon ägnade mycket tid åt gymnastik och var medlem i Uppsalaflickorna.
Hon var inte ensam om att 1988 ha lämnat barnhemmet i Madras för att få ett nytt hem i Sverige. Ett tiotal barn mellan ett och åtta år följde med på resan och hamnade på olika platser i Sverige.
- Vi sågs regelbundet på familjeträffar varje år ända fram tills vi blev 18-20 år. Jag har fortfarande kontakt med de flesta av dem, och de känns mer som syskon än kompisar. Adoptionsföreningen uppmuntrade till dessa återträffar som ansågs betydelsefulla för oss barn från Indien, säger Nirmala Söderberg.

På frågan om hur hennes liv skulle ha sett ut i dag, om hon inte adopterats till Sverige funderar hon länge, och hon ser tankfull ut innan hon till sist svarar att hon förmodligen varit gift sedan länge och "haft typ 15 barn".
- Eller så hade jag kanske blivit ett gatubarn och långsamt gått under i misär.
Nirmala Söderberg är i dag glad över att hennes familj varit så öppen gentemot hennes indiska rötter.
- Indien har alltid funnits här hemma i Uppsala. Jag har besökt landet tre gånger, nu senast i våras, och att vara där känns också som hemma - även om jag inte är "indisk" eller ens talar språket. Jag vill alltid tillbaka dit, till kulturen, färgerna, dofterna och rösterna.

Någon rasism har Nirmala Söderberg inte mött under sina år i Sverige.
- Kanske är jag stark eller kanske är jag bara naiv, men jag kan inte minnas att jag någonsin mött ett enda rasistiskt uttryck här i Uppsala.

Hon firar dagen hon landade

Nirmala Söderberg var 4,5 år när hon adopterades till Sverige från ett kristet barnhem utanför staden Madras. I dag är hon snart 25 och beskriver sig själv som "svensk indier".