Läsning är något Evah Ignestam alltid har ägnat sig åt. Först genom att hennes mamma, ”kontorist, som det hette då”, ständigt läste högt för henne.
När fadern, ingenjör, plötsligt upptäckte att den då drygt tre och ett halvt-åriga dottern kunde läsa, var det ingen nyhet för vare sig dottern eller modern.
– Jag lärde mig när jag såg på när min storebror tragglade med läsningen. Till slut kunde jag. Och sedan dess har jag alltid älskat att läsa. Och jag älskade skolan, fast det får man väl knappast säga.
Skolgången gick alltså lätt. Men det fanns andra problem.
– I realskolan var vi fyra stycken Evor i klassen. Så för att vi skulle skilja oss åt föreslog jag att jag kunde lägga till ett h på slutet på namnet. ”Det törs du inte. Inte så att det står i skolkatalogen!”, sade de andra. Men jag tordes, och långt senare fick jag det klassat som officiell stavning, förklarar hon.
Hon gick latinlinjen på Nicolai läroverk i Örebro. Hon ville läsa grekiska också, men det fanns inte på hennes skola, utan för de lektionerna skulle de få ta sig till konkurrentläroverket ”Karro”, och till detta fick hon ingen som ville följa med. Så hon fick nöja sig med latinet.
Under gymnasieåren ”drogs” hon av några klasskamrater med till KGF, Kristliga gymnasistförbundet.
– Det fanns inget som helst kyrkligt intresse i familjen, så de var gräsligt häpna, när jag gick med i KGF, berättar Evah Ignestam.
Direkt efter studenten åkte hon till England tillsammans med ett par kamrater och arbetade på ett mentalsjukhus.
– Det var en fantastisk tid. Jag blev placerad på en avdelning för psykoterapi och vad än patienterna gjorde så skulle jag följa med och sedan skriva en veckorapport om detta.
Så småningom kom hon till Uppsala och började omgående läsa engelska.
Men det blev inte bara läsande. Hon arbetade också, till exempel var hon på Filosofiska institutionen i fem år, som kontorist.
– Jag jobbade halvtid, för jag trodde att jag skulle skriva en avhandling i engelska. Men det vanliga livet tog över, säger hon och antyder att hon och hennes handledare inte blev överens om ämnesvalet.
Efter en tid som lärare på Bärby ungdomshem och på skolor i och omkring Uppsala blev hon av en god vän uppmanad att söka en tjänst som administrativ sekreterare vid det som då kallades Svenska kyrkans forskningssekretariat, något hon till en början var djupt skeptisk till. Men hon gick dit och märkte att det var ett arbete hon ville ha.
– Ett mer perfekt jobb kunde jag inte få. Någon sekreterare blev jag ju inte alls, men jag blev redaktör för tidskriften Tro & Tanke. Det var ju så roligt! Jag fick träffa en massa begåvade människor, tycka till om texter, ordna omslagsbilder – på det sättet blev jag också god vän med konstnären Oscar Reutersvärd. Hans ”omöjliga” bilder blev helt perfekta för ett antal nummer som handlade om hermeneutik! Jag var med om att starta skriftserien, men tyvärr också om att lägga ner den, sammanfattar hon tiden på forskningssekretariatet.
Efter nedläggningen av hennes skötebarn Tro & Tanke placerades Evah Ignestam mycket mot sin vilja på ekonomiavdelningen, ett område hon varken hade läggning eller utbildning för och ”vantrivdes något så obeskrivligt”.
– Så småningom fick jag avgångspension och då kände jag ett stort antal ton falla från mina axlar, berättar hon.
Därefter startade hon eget företag med översättning, språkgranskning och korrekturläsning som viktiga inslag i verksamheten.
Numera ägnar hon en stor del av sin tid åt sitt favoritintresse, nämligen golf.
– Jag är inte så duktig på att spela, men jag är bra på regler.
Sedan hon nyligen opererats i båda ögonen och i axeln kanske också spelet kan bli bättre.
– Har man som jag sett som en mullvad hela livet så vore det väl skam om jag inte vore nöjd. Nu behöver jag bara glasögon när jag läser. Och med axeln i ordning så är jag ju totalrenoverad, säger Evah Ignestam, fylld av tillförsikt inför den väl ändå snart annalkande golfsäsongen.