Kerstin Hulter Åsberg studerade franska på Uppsala universitet i början av 60-talet. Hennes plan var att bli språklärare, men när hon under en sommar jobbade som biträde på Akademiska sjukhusets förlossningsavdelning ändrade hon sig.
– Det var två äldre undersköterskor som lärde upp mig. Jag fick ta emot mammorna och vara med under förlossningen. Där insåg jag att jag ville arbeta inom sjukvården, för det var så intressant och roligt.
Ett år senare kom hon in på läkarprogrammet på Uppsala universitet, där hon genast kände att hon hade hamnat rätt. När hon nu ser tillbaka på sina hittills fyrtio år som läkare framhåller hon att det är mötet med patienterna som har utvecklat henne mest.
– Jag blir rörd när jag tänker på alla patienter som jag har mött under mitt yrkesliv och som berättat sin historia för mig. Det spelar ingen roll hur mycket teori man kan, det är mötet med människan som ger de största lärdomarna.
Sedan två år tillbaka är hon överläkare och chefsläkare på lasarettet i Enköping. På den arbetsplatsen har hon varit till och från sedan 1973. Hon har också arbetat på Huddinge sjukhus och på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Hon upplever att arbetet bara har blivit viktigare för henne allt eftersom åren gått.
– Jag är beredd att arbeta så länge som jag orkar. Jag får sådan energi av att kunna hjälpa människor. Jag har haft tur i livet och ser det som en uppgift att hjälpa dem som har haft mindre tur.
Parallellt med läkaryrket har hon forskat och undervisat. Hon är docent i internmedicin och har arbetat som lektor vid institutionen för neurovetenskap på Uppsala universitet.
– När jag undervisar är jag den lärare jag trodde att jag skulle bli. Men som läkare är jag också lärare i stor utsträckning, eftersom det handlar om att förklara för patienter vad en sjukdom innebär och hur en behandling verkar.
I perioder har hon fått kämpa för att kunna göra det hon vill. När hon som läkare på lasarettet i Enköping för många år sedan bad att få några timmar i veckan som hon kunde ägna åt att skriva en avhandling fick hon ett blankt nej till svar.
Avhandlingen skulle handla om förmågan fär äldre personer att självständigt klara aktiviteter i dagligt liv (ADL-förmågan). Kerstin Hulter Åsberg stod på sig och gick vidare med sin idé.
– Jag insåg att om inte jag skriver om detta viktiga ämne så kommer ingen att göra det, därför kontaktade jag universitetet som välkomnade mig. Jag jobbade heltid och skrev avhandlingen vid sidan av, det var kämpigt.
Hennes bok ADL-trappan kom ut 1989 och vänder sig till de som arbetar med äldre människor inom sjukvården.
Kerstin Hulter Åsberg har under sitt yrkesliv haft stort fokus på geriatrik och hon upplever en fascination över att själv bli äldre, med allt vad det innebär.
– Nu får jag själv uppleva hur det känns inuti att bli gammal, hur det är att ha 70 års livserfarenhet. Jag tycker att jag förstår mer om livet och kan se saker ur fler perspektiv.
Trots att den mesta tiden av hennes liv går åt till arbete hinner hon även med att uppleva kultur i olika former. Ett av hennes nästkommande projekt är att skriva en essäbok om medicinhistoriska motiv i PO Enquists författarskap.
Hon planerar inte att dra ner på aktiviteter och så småningom leva ett lugnare liv.
– Jag har aldrig lockats av att vara ledig. Forskning visar att aktivitet av alla dess slag är viktigt för hälsan när man blir äldre, och jag drivs av min lust att leva.