Ann-Marie är född i Göteborg. Pappa var skeppsbyggnadsingenjör vid Götaverken och var med om att bygga pansarbåten Sverige. Han dog tre månader innan hon föddes. Som femåring flyttade hon med mamma och morföräldrarna till Nossebro.
– Tillvaron präglades på många sätt av 1800-talets värderingar, som jag uppskattar än i dag. Fast samtidigt var vi det första hushåll i trakten som skaffade radio, år 1925.
1932 flyttade de till Skara.
– Mamma var angelägen om att jag skulle få en god utbildning, säger Ann-Marie och berättar om skoltraditioner från medeltiden.
– På gymnasiebalerna dansades polonäs och kotiljong.
21 september 1933, på sin 18-årsdag, träffade Ann-Marie sin blivande make Henry. Det var idrottsdag på Skaravallen, och hon bar en blå gymnastikdräkt.
– Det sa ”klick!” på en gång. Vi förstod varandra på ett speciellt sätt. Hans föräldrar var skilda, jag hade ingen pappa. Och båda hade vi en göteborgsk inställning till att ”slå sig ner på östkusten”.
Men 1938 flyttade mor och dotter till Uppsala, där Henry läste medicin. Ann-Marie utbildade sig till farmaceut.
– Egentligen ville jag bli arkitekt, men arbetsmarknaden var dålig vid den tiden. Efter sin examen började hon på apoteket Lejonet. För att lära känna Uppland tjänstgjorde hon även i Lövstabruk, Heby och Dannemora.
– Den som jobbat på apotek får en väldig precision i vardagen, och är van att ställa undan saker. Man får inte vara rörig i skallen när man väger arsenik.
När andra världskriget bröt ut 1 september 1939 satt hon på tåget till Stockholm för att hämta ut farmaceutlegitimationen. D-dagen 1944 lever i hennes minne. Maken låg inkallad, och hon var höggravid med första barnet.
– Tiden mellan 6–15 juni var speciell. Ingen visste hur det skulle bli: skulle tyskarna ge sig? Och det fanns så mycket flyktingar överallt, här i stan också.
Maken blev sjukhuschef vid Ulleråker 1957, och familjen flyttade in i området och bodde i det restaurerade kronobränneriet från 1700-talet i nio år.
– Det var en väldigt bra tid. Men då Henry 1969 blev kallad som medicinalråd flyttade vi tillbaka till Luthagen.
För att återfå västkustkänslan skaffade de ett sommarhus vid Kosterfjorden.
Då yngste sonen tagit studenten började Ann-Marie att läsa konstvetenskap; ända sedan ungdomen har hon varit konstintresserad, prövat tekniker och gått kurser, bland annat för Uppsalakonstnären Staffan Östlund.
– Men jag är för självkritisk. Så jag bestämde mig för att läsa om konst i stället. Fast jag tycker nog att jag började för sent med konstvetenskapen, säger hon självkritiskt.
Studierna ledde till en avhandling om kyrkan som konstbeställare, inspirerad av Bo Beskows glasmålningar i Skara domkyrka. 1983, mitt under arbetet med avhandlingen, avled hennes man.
– Vi hade ett fullständigt likställt äktenskap. Först nu, 30 år efter hans död, kan jag tala om det. Jag är väldigt lycklig som har fått leva med Henry.
Efter några år fortsatte hon med avhandlingen som ledde till att hon 1996, 83 år gammal, blev involverad i ett projekt om utsmyckning av svenska kyrkor under 1800-talet.
– Jag som trodde att avhandlingen var slutet på min tid i konstvetenskapens trädgårdar, men trots min ålder ombads jag ta hand om glasmålningarna.
Det blev besök i 16 svenska kyrkor från norr till söder, med särskild tonvikt på Uppsala domkyrka. Boken ”Att hantera färgat glas” kom 2003. Under åren har hon även hållit visningar och konstföreläsningar om allt från Chagall till Göteborgskoloristerna. Och apropå födelsedagen säger hon så här:
– Jag vet ju inte riktigt hur man ska vara när man är 100 år. Men jag har redan märkt en stor fördel, är att ingen kan kräva något av mig längre. Numera är jag är duktig och fantastisk vad jag än gör!